Visar inlägg med etikett Ynk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ynk. Visa alla inlägg

10 december, 2012

All work and no reading


Ungefär så här skulle jag vilja att det var - jag, lugnt och stillsamt läsande i mörkret. Hur det är? Jag, hysteriskt jobbande extralånga dagar för att hinna med alla uppdrag som ska slutföras innan jul. Efter att ha suttit med manus och korrektur hela dagen är man inte så sugen på att nöjesläsa, I tell you. Eller snarare, man längtar efter det, men orkar inte med mer text, så istället hamnar man framför tv:n. På bordet ligger Age of Miracles och gråter för att jag inte läser mer än ett par sidor om dagen i den. Jag är grymt imponerad av alla er som både hinner med decemberstök och att runda av era årslistor så att de hamnar på ett jämt, fint antal lästa böcker.
Nåväl. Snart är uppdragen färdiga, och då, då jäklar. Hoppas hinna med en liten läskoma innan det är jul och släktbesök och tjohej. Då hoppas jag bland annat kunna ta mig an den här, som jag är mycket nyfiken på, Girlchild, av Tupelo Hassman:


16 juni, 2012

Skräckupplevelse med iPad

Har med knapp nöd återhämtat mig från en skräckupplevelse. Jag låg och läste på min iPad, allt var frid och fröjd - ända tills det helt plötsligt inte gick att vända blad. Boken jag läste hade frusit hela Kindle-appen och inget hände vad jag än gjorde. Det gick att öppna och stänga själva appen, men det gick inte att byta mellan böckerna eller bläddra. Jag var fast på första sidan av kapitel 13. Aaahh...! Varje boknörd förstår paniken.

Efter att ha testat allt jag kunde tänka ut/googla mig till, var det enda som återstod att helt enkelt ominstallera hela Kindle-appen. Ta bort appen, ta bort alla böcker (DET kändes ruggigt) och avregistrera hela iPaden från Amazon-kontot. Allt detta gjordes med darrande händer. Tänk om något gick fel och hela mitt bibliotek bara försvann?

När allt var ominstallerat, var jag tvungen att ladda ner böckerna på nytt, men det gick inte att göra i appen för då kom det bara ett argt ERROR-meddelande. Istället fick jag gå via mitt konto på Amazons sajt, och där välja vad jag på nytt ville skicka till iPaden. Ohohoho, så kul det inte var. Till sist löste det sig dock, och nu finns alla böcker tryggt på plats igen. Det går fint att bläddra och byta bok. Men SKRÄCKEN! För alla bra sidor som finns med e-böcker, var det här en som drog ner betyget rejält ... Har det hänt er också eller var det bara jag som hade otur?

15 november, 2011

Den enda logiska belöningen

All work and no play makes Calliope a dull girl.
Det har varit mycket jobb på sistone. Och än är det mycket kvar.
Den enda logiska lösningen på alltsammans var att jag belönade mig själv för ett hittills fint utfört verk med en BookBook från Twelve South, ni vet det där vådligt snygga MacBook-fodralet som ser ut som en antik bok. Ett rött sådant är på väg hem till mig i detta nu. Det känns redan lite bättre. Retail therapy at its finest.

10 mars, 2011

Stiltje


Stiltje råder, tyst det är på bloggen, tyst i bloggen... Böcker sova, släckta äro ljusen, är-o lju-sen...
Nej, ni ska slippa höra mig sjunga. Skulle mest bara beklaga att det varit så tyst här några dagar, och att det kanske förblir det veckan ut. Kanske. Ironiskt nog beror det på att jag läser så mycket å jobbets vägnar just nu att jag varken hinner eller orkar att blogga om det. Nåväl. Det är ändå ett ganska trevligt problem att ha. Tills vi hörs av igen, får ni en tjusig bild att se på. "Romance by the Sea" heter den.


08 mars, 2010

Du vet att du är boknörd när...

Du vet att du är en sann boknörd när en enkel omflyttning på biblioteket får dig ur balans.
Glad i hågen promenerade jag efter lunch iväg till biblioteket för att se om det hade kommit in några nya roliga böcker. Jag gick till nyhetshyllan och ... ... ... ... VA? Vart hade alla böckerna blivit av? Jag sprang förvirrat omkring och letade, ända tills några handskrivna lappar förklarade för mig att hela skönlitterära avdelningen hade gjorts om. Numera var all översatt litteratur insorterad i ett enda alfabet - till skillnad från hur det hade varit tidigare när de senaste årens titlar hade en egen hylla.
Buhu, säger jag. Jag har inte alls lust att vara tvungen att titta igenom elva golvhyllor smockfulla med sunkböcker från 70-talet varenda gång jag ska låna något. Visst kan det finnas bra böcker även bland de äldre, men det är ju de nya jag oftast vill ha. Surt kikade jag igenom några av hyllorna innan jag boklös och modlös gick hemåt igen. Pseudoproblem? Borde jag se över mina prioriteringar? Njae. Kvinnodagen till ära tänker jag omfamna min inre surtant.

02 februari, 2010

Tåg + snö = bok

Vad gör man när man har 1)en ej ombokningsbar biljett till en resa som man redan har skjutit upp alldeles för länge och 2) ett finfint snöoväder på intågande, som behagar brisera just när man ska befinna sig på tåget?
Självklart går man till biblioteket. Jag lånade Jens Liljestrands Paris-Dakar (eftersom jag tycks vara sist i världen med att inte ha läst den) och så tar jag dessutom med Sophie Kinsellas Twenties Girl. Det borde räcka för också en försening av SJ-mått.
För oroliga kan jag också tillägga att jag tar med mig en smörgås, en smoothie och ett äpple. Samt en varm tröja.
Det återstår att se om eder bloggare återvänder från denna kylslagna tur. Önska mig lycka till.

26 januari, 2010

Många sidor och fula, pastelliga ränder

Kanske borde jag ha insett att den röda pluppen som satt fastklistrad på baksidan av Joyce Carol Oates bok Älskade syster betydde något. Att den inte bara satt där som dekoration. Men jag var så glad över att den hade kommit så snabbt, trots att jag hade plats 5 i reservationskön, så jag bara hämtade upp den. Kraftigt osmart, eftersom det visade sig vid en närmare titt på lånekvittot att den var på snabblån och ska lämnas tillbaka inom en vecka. Gah! Helt plötsligt hade jag signat upp mig för att läsa nästan 100 sidor Oates-misär om dagen... Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Varför stod inte det här i datorn när man bokade boken? De gulliga bilbliotekatierna måste ju förstå att jag är låne-novis; jag kommer från bokhandeln och där måste man aldrig lämna tillbaka något... Nu läser jag Suzanne Collins i ren protest bara för att jag avskyr att stressläsa och kommer därför få lämna tillbaka Oates utan att ha vänt ett enda blad i den. Men betalt för reservationen däremot, det har jag gjort. Som ni hör tycker jag väldigt synd om mig själv.

Andra olösbara dilemman som är aktuella i Calliope-land just nu: vilken utgåva av Siri Hustvedts The Shaking Woman ska jag köpa? Den med pastelliga ränder är ju fruktansvärt ful, men frågan är om den amerikanska är så mycket bättre. Svårt val. Vilken tycker ni?

08 augusti, 2009

30 små ensamma sidor

Erfarenheten visar att semester är skadligt för mitt läsande. Den gångna veckan har jag läst 30 sidor i Laura Childs supertrevliga te-deckare Death by Darjeeling. 30! Vad är det om inte ett tecken på att ledighet inte matchas med böcker i min värld? Jag skäms.
Å andra sidan kanske det kan förklaras med att de senaste dagarna har spenderats med släkten - jag vill minnas att jag upplevde samma fenomen förra året. Säkert ojade jag mig lika mycket då. Det är bara det att det känns så hemskt. 30 ynka sidor på en vecka. Kanske är det på något plan tur att jag börjar jobba nu igen så saker och ting kan återgå till det normala. Eller kanske är det bara jag som desperat försöker hitta en enda positiv sak med att semestern är slut. Jag vet inte. Men mer läst måste det bli, annars kommer jag börja må dåligt snart. En idé vore ju att stänga ner datorn och plocka upp en bok nu...

30 juli, 2009

Hej då Henrik

Ingen mera mohnstrudel, inga fler manuskript i starkt behov av korrläsning. Jag lägger ner läsandet (eller ska jag säga icke-läsandet) av Henrik Nilssons utomordentliga roman Den falske vännen nu för det går så långsamt att det snarast går baklänges. Så förlåt Henrik - det är inte du, det är jag. Kanske bör jag se det som något positivt att min hjärna nu helt och hållet ställt om sig till semesterläge och att jag därför inte klarar av något svårare än en medelmåttig vampyrroman, men det känns ändå lite trist att tvingas inse att det här inte går längre. För Den falske vännen är ju bra! Riktigt bra stundtals. Utan tvivel en av de mest ambitiösa debuter jag läst på väldigt länge, och en av de få som klarar av det den föresatt sig. Jag gillar att följa Freytag, gillar tiden och miljön, tycker att passagerna om läsning är intressanta och styckena om förlagsvärlden underhållande. Tycker för bövelen till och med att omslaget är toksnyggt. Och ändå vill det sig inte. Ändå är det hela tiden någon annan bok jag sträcker mig efter. Stackars Henrik fick inte ens följa med till stranden häromdagen. I och för sig vet jag inte om Henrik+strand är en särskilt bra kombo, men ändå. Jag känner mig liksom otacksam som bjuds på så välskriven litteratur och ändå inte läser den. Fy på mig. Hoppas att hjärnan återvänder i oskadat skick efter semestern, så får vi se om Henriks falske vän kan göra en storstilad återkomst då. För er med hjärnan i behåll är Den falske vännen ett hett tips.

17 juli, 2009

Något mindre skoj än väntat

Slängkappor, trollkarlshattar och någon med en blixt i pannan - på premiären av Harry Potter och halvblodsprinsen häromkvällen fanns det mesta som behövdes för att höja stämningen. Det var nästan så jag ångrade att inte jag också målat dit åtminstone en liten blixt, men sambon sade sig vara nöjd över att jag avstått, så... Annars är idén med att klä ut/upp sig till biopremiärer ju ganska rolig! Jag har ju både häxhatt och slängkappa liggande hemma redan, så det kanske är något att fundera på till nästa gång... hm.



Kort sagt fanns med andra ord allt man behövde för en sjukt kul kväll på plats - allt utom en sjukt bra film. För när filmen började så väntade vi på att den skulle sätta igång... och när den hade hållit på en timme eller så väntade vi fortfarande... och när två timmar passerades... Harry Potter och halvblodsprinsen var en film utan vare sig ordentlig början eller ordentligt slut. Den var mer som ett avsnitt vilket som helst i en tv-serie. Dessutom hade den en väldigt underlig fördelning mellan scenerna och en skumt uppbyggd dramaturgi. Den dröjde väldigt länge vid en massa oväsentligheter och hade en enorm förkärlek för ansträngda skämt om Hogwartselevernas kärleksliv, samtidigt som det som ändå är det centrala (horcrux-jakten, Snapes bok och den avslutande utflykten som Harry och Dumbledore gör), allt det vimsades förbi väldigt snabbt. Mycket underligt upplägg.

Harry gör rätt i att se bekymrad ut

Eftersom det ändå handlar om en Harry-film var den ju naturligtvis inte dålig, men halvblodsprinsen kvalar ändå in som sämsta filmen i serien hittills. B-E-S-V-I-K-E-N skulle jag kunna sammafatta intrycket av kvällen. Jag hoppas verkligen de skärper sig till nästa film, annars ska jag personligen åka dit och slå dem på näsan.

13 juli, 2009

En nätt plan på 3534 sidor

Först föreställer ni er en liten ekorre som ääälskar nötter och som mycket flitigt samlar på sig så många det bara går. Samtliga nötter kånkas med stor möda uppför trädstammen och baxas in i ekorrens hem i väntan på att avnjutas. Efter att ha ägnat sig åt denna syssla en längre period, känner ekorren att nu räcker det, nu är det dags att skörda frukterna av arbetet. Sagt och gjort, här ska det ätas nötter! Glad i hågen skuttar ekorren uppför stammen och ka-dunk! Ett nytt försök. Ka-dunk. Va? Ekorren kan inte komma in i sitt hem. Så flitigt har ekorren samlat nötter att den fyllt hela sin trädkoja till bristningsgränsen och själv nu inte längre ryms där inne.

Ni ser det hela framför er? Bra. Byt då ut nötterna mot böcker och ekorren mot er kära Calliope, så förstår ni genast hur jag har det. Jag hämtade mitt efterlängtade paket från Amazon idag (paketet som onda Posten hade beslutat sig för att skicka till ett företagscentrum på andra sidan stan, som bara har öppet vardagar mellan 8-10...), men glädjen över de nyanlända böckerna förtogs en smula när jag kom hem och lade dem i högen märkt "semesterläsning". Börjar det inte bli lite.... jag vet inte... lite mycket? En hastig sammanräkning av antalet sidor jag tydligen har tänkt att jag ska hinna läsa på semestern visar att jag satt målet högt. 3534 sidor närmare bestämt, varav ungefär 1/3 är på engelska. Hm.

Till det kan man också om man vill lägga de dryga 600 sidorna i den bok jag håller på med nu, Hanne-Vibeke Holsts Drottningoffret. Jag har kommit halvvägs och börjar känna att jag sysslar med något slags maraton. Det är lååååångt. En bok får vara väldigt bra för att hålla uppe intresset så länge. Om Holst klarar det eller inte ska jag låta vara osagt än så länge. Vi får se. Men det känns onkeligen som att det är tegelstenarnas sommar; jag har just läst ut Keplers Hypnotisören som också den var uppe kring 500 sidorsgränsen. Ruskigt otäck var den också - svart, deprimerande, läskig. Allt ont som kunde hända hände. Men mer om det senare - Bonniers blir nog ledsna om jag går händelserna i förväg och skriver en massa om den innan releasedatum i deras noga orkestrerade marknadsföring. Under tiden kan ni istället få roa er med en titt på min ovan omtalade 3534 sidor långa semesterplan. Se och förfäras över vad en stackars bokmal kan få för sig att hinna med på semestern:

30 maj, 2009

Jag - komplicerad och svår att tillfredsställa

Ibland vill det sig bara inte trots att allt är rätt. James Bradleys The Resurrectionist får återvända till bokhyllan ett tag i väntan på...tja, jag vet inte. Mer gynnsamma vindar? Sämre väder (alltså inte strålande sol som väldigt dåligt matchar berättelsen)? Oavsett vad det är som behövs för att jag ska komma någonstans i läsningen är det i alla fall andra omständigheter som behövs. Jag har börjat, börjat om, tappat bort mig, bläddrat tillbaka, tröttnat, läst lite till och börjat igen men inte hjälper det. Jag är övertygad om att Bradley har skrivit en alldeles utmärkt bok men han och jag klickar inte just nu. Tragiskt. Jag gillade annars inledningen väldigt mycket. Boken handlar om en man som arbetar på ett bårhus och första kapitlets beskrivning av liken är så ... fin. (Har ni inte tyckt att jag var lite konstig innan, går det bra att börja nu.) Han skriver: "In their sacks they ride as in their mother's womb: knee to chest, head pressed down, as if to die is merely to return to the flesh from which we were born, and this a second conception." Nåväl, just nu räcker inte ens poetiska beskrivningar av döda människor till för att tillfredsställa mig.

Som om det inte räckte för att bevisa min status som komplicerad och svår att tilfredsställa, kan jag tillägga att till och med självaste Sarah Waters fick stryka på foten. The Little Stranger får även den ligga till sig i hyllan ett tag. Fast i hennes fall handlar det snarare om att jag har väntat så länge på den att jag vill invänta ett riktigt bra tillfälle när jag kan läsa den i lugn och ro. Med släktingar på besök den här helgen så går det definitivt bort. Finns för övrigt få saker jag avskyr så mycket som att under en hel helg inte få tillfälle att läsa en enda timme utan att bli avbruten var femte minut (se där ett av många skäl till att jag aldrig vill ha några kids).

Istället spenderar jag de få stunderna jag kan läsa med en ny bekantskap från det ljuva Japan (man måste ju älska ett land som har frambragt Murakami); började läsa Taichi Yamadas Strangers häromdagen. Har på grund av alla avbrott inte kommit långt alls trots att boken är lättläst, men det jag har hunnit med har jag absolut gillat. Det lutar åt suspekt japanskt spök och det tycker jag ju om. Återkommer med omdöme om släktbesöket tar slut någon gång och jag därmed får chans att läsa ut den.

Från Japan rapporteras idag också att nämnde Murakamis senaste, ivrigt emotsedda roman 1Q84 har landat på bokhandelsdiskarna där den förorsakat rusning. Haruki har knappt andats ett knyst om handlingen eftersom han blev putt när handlingen i Kafka på stranden läckte ut på förhand och hemlighetsmakeriet har naturligtvis gjort att alla blivit ännu mer nyfikna. Mig inkluderat. Hoppas att någon engelsktalande, bloggande liten snäll japan skyndar sig att läsa och recensera den så jag kan få höra mer om den. Jag har surfat på en massa sidor på japanska och tittat på den (eller på dem, ska jag kanske säga, det är ju två delar) men det har bara resulterat i att jag frustrerat fått en hint om hur det skulle vara om jag var dyslektiker - det är en massa tecken som inte säger mig ett dugg och jag förstår bara om de har roliga bilder... Nästa projekt bör med andra ord bli att lära mig japanska. Eller inte. Under tiden man väntar på Murakami med begripliga tecken kan man läsa Guardians artikel. Och så håller vi självklart tummarna för att Jay Rubin översätter fortare än kvickt.

03 maj, 2009

Gräset är grönare på andra sidan bokhyllan

Tio överfulla Billyhyllor men inte en enda bok som verkar lockande. Ack, ack, ack. James Bradleys The Resurrectionist som jag började på häromdagen har visat sig vara lite seg och jag började se mig om efter något annat. Inget roligt fanns hemma. Inget roligt fanns på jobbet heller. Någonstans där började jag ana att problemet inte låg hos böckerna, utan hos mig själv. Det mest störiga med hela situationen är att jag vet vad jag skulle vilja ha; om bara Curtis Sittenfelds American Wife hade varit oläst skulle den ha varit perfekt. Eller möjligen Hustvedts Sorrows of an American. En tjock, extremt välskriven, gärna engelskspråkig roman hade suttit fint. Men var är de när man behöver dem? Inte i min hylla i alla fall.

Hade jag bara fått ändan ur vagnen skulle jag kanske kunna ha löst problemet genom att gå till biblioteket och låna något, men nu är det stängt sedan flera timmar. Jag hade annars kunnat tänka mig att låna någon av Mare Kandres äldre titlar - jag blev extremt sugen på att läsa henne igen när jag såg SVT:s K-special om henne i fredags. Såg ni också? Om inte, måste ni se den! Jättespännande om en författare som verkligen är saknad. Programmet finns att se på SVT Play. Det fick mig att genast hoppa in i hyllan och leta fram de Kandre jag har: Bestiarium, Kvinnan och Dr Dreuf och Xavier - samtliga titlar jag tyckte mycket om när jag läste dem. Av någon outgrundlig anledning har jag inte läst varken Aliide, Aliide eller Bübins unge och programmet fick mig att förstå att jag verkligen missat något. Måste åtgärdas.

Extra störigt är att jag samtidigt som jag dissar alla böcker jag har tillgängliga, kan tänka ut en lååång lista på titlar jag gladerligen skulle kasta mig över om de bara fanns här:
Jan Kjaerstads nya, Charlaine Harris Dead and Gone, Stephenie Meyers The Host, Bläckhjärta, Lehanes The Given Day... you name it. Allt som inte finns här. Ynk. Varför är alltid boken man inte har i handen den roligaste?

16 mars, 2009

Minns de fina stunderna

Hrmpf. Jag är lite besviken på systrarna bakom pseudonymen Claude Izner. De har förstört min kvalitetstid med Victor! Sådant ska inte få ske ostraffat. Jag funderar på lämplig hämnd i linje med mailbombning eller kanske ruttna grönsaker i brevinkastet.

För när jag vände sista sidan i The Marais Assassin, del fyra i serien om mysterielösande bokhandlaren Victor Legris, kände jag mig inte som brukligt är ledsen över att den var slut. Snarare kändes det rätt skönt. De dryga trehundra sidorna hade mest varit förvirrande och tröglästa.

Det var inte heller svårt att peka ut orsaken till varför det blev så trögt att läsa den här gången. Plotten börjar i sedvanlig stil - de har inbrott i bokhandeln och en mystisk bägare som Kenji har försvinner - allt är ok ända tills de ger sig ut på stan och börjar prata med folk för att lösa mysteriet. Här har systrarna Izner gått bonanza i att skapa putslustiga gestalter. Ingen är normal. Tvärtom ska alla vara färgstarka (om man vill säga det snällt) eller hysteriskt jobbiga (om man vill vara ärlig). Det hela är lika överdrivet och störande som om man skulle se på en film där alla envisades med att skrika hela tiden. Tok-faktorn gör också att det stundtals blir svårt att hänga med. Det är mycket repliker hit och dit som går mig helt förbi eftersom de blir så spexiga att jag inte förstår vad de betyder. Det är också svårt att hänga med på vilka alla är och vad de har för relationer till varandra. Och dessutom - när gåtan till sist får sin lösning känns den inte så värst imponerande. Serien har även i sina tidigare delar haft lite problem till och från med trovärdigheten i deckargåtorna, men ändå klarat sig eftersom resten varit så charmigt. Den här gången druknar charmen i de farsartade inslagen och då är det kört. Jag sitter mest och väntar på att alla ska babbla färdigt så att jag får se mer av Victor, som trots att han ska föreställa huvudperson känns påtagligt fråvarande. Han är med en del, men tycks mest springa runt på stan förföljd av en mystisk man på cykel hela tiden. Inte kul.

Så njä. Det här var inte vad jag hade tänkt mig. The Marais Assassin framstår som ett bottennapp i en i övrigt schysst serie. Det som gör det hela extra tragiskt är att det här var den sista delen som finns översatt till engelska. På franska finns det hela åtta stycken, men de kan ju inte jag läsa... Ynk. Så för ett tag får den här trista boken vara det sista jag minns av Victor. Nej, så kan det inte få vara! Victor! Jag lovar att försöka minnas våra fina stunder tillsammans istället.

02 februari, 2009

Från Neil till Sophie

Möjligen har min hjärna smält. Eller alldeles dunstat bort. Oavsett vad som har hänt, tycks det allvarligt ha påverkat min förmåga att läsa. I en veckas tid har jag börjat och börjat om och börjat igen på Neil Gaimans The Graveyard Book, bara för att till sist tvingas inse att det inte går. Så sorry Neil - det är inte du, det är jag.

Just nu är jag inte kompatibel med litteratur som kräver något som helst av sin läsare. Ska jag komma någonstans måste boken vara helt utan motstånd. Här skulle man kunna invända att The Graveyard Book är en barnbok och därmed inte erbjuder världens största motstånd, men den känns som en övermäktig uppförsbacke just nu. Jag jobbar som en tok, har just disputerat min sambo (eller hur man nu säger, hans disputation var det hur som helst) och därpå tagit mighelskinnad igenom de obligatoriska släktsammankomsterna som följer dylika tillställningar. Smält hjärna, som sagt.

Det är där Sophie Kinsella kommer in i bilden. Villrådig stod jag på jobbet och funderade på vad som kunde vara enkelt nog när min dejt med Neil gått i stöpet. Och ta-daa, där stod Remember Me. Högt upp på topplistan. Med färgglatt omslag. Perfekt.

Hittills tycks det ha fungerat. Jag har läst ungefär hälften - texten liksom bara rann iväg när jag lade mig upp och ned på soffan när sista släktingen hade vinkat hej då. Så oerhört lätt det gick! Det tillfredsställer mitt behov av text för tillfället. Men jag hoppas innerligt att melted brain-syndromet bara är temporärt. Hur ska det annars gå? Jag har ju Sittenfeld liggande i hyllan på vänt. Och Susan Hill. Och... Låt oss helt enkelt hoppas att det ordnar sig och det snart. Jag har dåligt samvete för att ha dumpat guldkillen Neil.

01 december, 2008

i-landsproblem

Många goda ting kommer min väg just nu - härmodagen fick jag True Blood (tack Micke!) och idag dök äntligen de där paketen upp som jag gnällde om förra veckan. Så nu sitter jag här och velar mellan att se a) True Blood eller b) Supernatural eller kanske c) sista avsnittet av Färjan (vem har sagt att man måste vara intellektuell? Färjan får mig att känna mig smart.)

Fast samtidigt vill jag ju fortsätta begrava mig i Belinda Starlings The Journal of Dora Damage som jag kommit halvvägs i. Det är riktigt bra, bokporr i ordets rätta bemärkelse. Dora har ett bokbinderi i det viktorianska, smutsiga London och vi gottar ned oss i allt som har med bokbindandets ädla konst att göra. Från pärmar till omslag till klister att sätta fast sidor med. Yummi för boknördar. Ska berätta mer om den när jag läst klart. Men så är det ju det där paketet med sprillans nya fina böcker som ligger och väntar. Jag har saknat Victor Legris (från Claude Izner-böckerna) så ruskigt mycket på sistone att jag nog inte kan hålla mig från att åtminstone börja lite på den också... Kära nån. Vilka problem man har. Kanske löser man dem bäst genom att börja med att lyfta sig från datorn och sätta sig i läsfåtöljen? Tror jag börjar där.


Här en illustration på vad jag helst av allt skulle göra. Varför är jag inte Sookie? Varför?!

25 november, 2008

Utan bok på tåg - horror

Då var den första av veckans alla långresor med tåg avklarad - jag är helt mushy i huvudet. Den här var å jobbets vägnar och chefen halade fem minuter efter att vi stigit på upp en tjock bunt med papper som vi skulle gå igenom på vägen till mötet. Hej då läsning, tänkte jag lite bittert. Fick åtminstone läst (hela) Alan Benetts Drottningen vänder blad på hemvägen, men läste för fort. Jag hade räknat med att den skulle ta ungefär två timmar inkl störningsmoment i form av tjatiga människor på sätena bredvid, men de lyste med sin frånvaro och boken tog slut 1 1/2 timme innan resan. Och jag hade ingen backup! Fatta vilken panik! Det kändes som ett rookiemistake att göra. Till helgens resa ska jag planera bättre. Vad jag tyckte om Drottningen... ska ni få veta en annan dag, för nu ska jag samla vuxenpoäng genom att betala räkningar. 2800:- till CSN, bland annat... yay.

04 november, 2008

Lehane-längtan

Sitter på jobbet och är lite putt över att inte bo i Stockholm. Det är första (och med stor sannolikhet sista) gången det händer. Men jag läste nyss i Bonniers nyhetsbrev att Dennis Lehane kommer på huvudstadsbesök i nästa vecka och jag vill se! Ynk, ynk, ynk över att det inte blir så. Ynk!
Har ännu inte läst The Given Day - är lite avskräckt av tjockleken - men det är väl bara en tidsfråga innan jag kånkar hem ett ex. Tänk så finfint det hade varit att kanske till och med få ett signerat ex nästa vecka... Hrmpf. Det kommer alltså inte att hända. Mupp. Det borde vara obligatoriskt för alla utländska författare som kommer hit att göra åtminstone ett besök i varje hörn av landet. Har dessutom fått för mig att Lehane kanske är lite trevlig att se på live - ni som är där får berätta om jag har rätt. Är osäker på om det finns någon snygg-faktor eller inte. Lova att ni rapporterar!

09 oktober, 2008

Plötsligt påkomna inköpsbehov

Sitter i infodisken på jobbet och förbereder mig mentalt för den väntade Nobel-anstormningen om ett par timmar. Två minuter över ett kommer det dyka upp ett antal personer som högt och ljudligt kommer beklaga sig över hur DÅLIGT det är av oss att inte vi har den samlade produktionen från årets Nobelpristagare. Det är ju en klassiker, kommer det låta. Att de själva inte hade en aning om vem det var när de vaknade imorse är en helt annan sak.
Jag kommer nicka och le beklagande och säga tyvärr, tyvärr, pristagaren finns inte i tryck, inte i lager, men vi får in dem om ett par veckor. VA? Inte förr, kommer de att utbrista förnärmat. Sedan går de iväg och muttrar lite, känner sig extremt intellektuellt/kulturellt överlägsna.
Håhåjaja.
Det är lätt att bli lite cynisk över Nobelgrejen.
Själv gissar jag på att det blir någon jag aldrig har hört talas om som får pris i år. Förmodligen en afrikan. Fast jag skulle inte satsa pengar på det...

23 augusti, 2008

Edward, Paul och svärmor

Halvläst Breaking Dawn + halvläst Man in the Dark + svärmor på besök = omöjlig ekvation! Hur ska jag kunna smita iväg och läsa?? Om jag säger att jag börjar jobba klockan nio imorgon, kanske? Då måste jag ju lägga mig åtminstone lite tidigare så att jag inte är trött och så åker jag till jobbet två timmar innan jag egentligen börjar och sitter där och läser... Det kan funka... För något måste jag ju göra. Man kan inte ha två sådana toppenböcker på gång samtidigt utan att läsa i dem varenda eviga dag minst tre timmar - eller hur?
Måste hitta en kreativ lösning på det här. Låsa in mig på toa, kanske?