26 maj, 2014

Som den där tryckta känslan innan sommaråskvädret bryter ut

En blurb behöver inte betyda något. Men ett helt imprint, under en känd författares namn? Ja, det räckte i alla fall som rekommendation för mig. Ivy Pochodas Visitation Street är en av titlarna som Dennis Lehane valt ut till HarperCollins satsning i hans namn. Konceptet är alltså nya, okända författare handplockade av redan känd författare. Utmärkt idé, åtminstone i det här fallet!

Visitation Street har också en viss Lehane-/noir-ton, märker man snart. Vi befinner oss i det halvsunkiga området Red Hook, Brooklyn, där de två tonårstjejerna Val och June en varm sommarkväll bestämmer sig för att döda tristessen genom att ge sig ut på en uppblåsbar liten flotte. Rakt ut från piren paddlar de, rakt ut på öppet vatten. Tidigt morgonen därpå hittas Val, blåslagen och medvetslös på stranden. Men June är spårlöst försvunnen. 


Jag gillar den starka miljöskildringen; här luktar, smakar och känner man varenda nyans av gatorna i området där karaktärerna rör sig. Stämningen är olycksbådande och dov, som luften precis innan det stora sommaråskvädret bryter ut. Här finns också ett helt persongalleri att förälska sig i, med kraftigt luggslitna människor man inte kan låta bli att tycka om, trots – eller på grund av – deras många brister. 

Jag läser Visitation Street girigt, framför allt i början. I bokens andra hälft tycker jag att den tappar en del i tempo; det hade kanske behövts något mer där för att hålla uppe intresset. Detta sagt medvetet om att Visitation Street är långt ifrån en klassisk thriller med allt vad det innebär av polisutredningar och actionscener. Visitation Street är istället berättelsen om de som brottet berör, vare sig de vill eller inte. Här finns också ett starkt socialt samvete, som varken väjer eller förenklar. 

Så – kanske inte helt perfekt, men verkligen inte illa! Jag ser fram emot både fler Lehane-valda böcker och fler romaner av Ivy Pochoda. 

21 maj, 2014

Skräck med Plupp och Mumin

Genom en konversation på Twitter häromdagen påmindes jag om Plupp, ni vet, den där lilla figuren med blått hår. Twittersamtalet handlade om fina saker med Plupp, men jag associerade åt helt andra hållet – jag var nämligen jätterädd för Plupp när jag var liten. Exakt vari skräcken bestod vet jag inte; jag tror mest att det handlade om att jag tyckte att stackarn såg obehaglig ut där hen smög omkring på fjället med sitt stora blåa hår. Jag förstod aldrig varför hen hade de där konstiga hårslingorna ner över ansiktet, och tyckte att de oroväckande röda kinderna och näsan mest av allt såg ut att tyda på något kroppsligt fel. Miljön kändes också ödslig, fjället var tomt och kallt och vidsträckt, inte alls vänligt.


Sedan var det ju också det där med att det hela tiden var lite osäkert med vad Plupp egentligen var. Inget troll, utan en "osynling", sade ju författaren. Alltså osynlig för människor. Det tyckte jag var sjukt läskigt – tänk om Plupp var där intill mig någonstans utan att jag visste om det ...? Hu. Att läsa om spöken, vampyrer eller annat oknytt däremot, bekom mig inte det minsta.

En vän till mig hade (och har än, faktiskt!) en liknande rädsla inte för Plupp, men däremot för Mumintrollen. De fridsamma trollen var i hennes värld inte alls lugna, trevliga varelser utan konstiga, oformliga väsen som det inte gick att begripa sig på. Än i denna dag vägrar hon Mumin; hon får rysningar om hennes egna barn får Muminprylar i present.

Så här i vuxen ålder kan jag tycka att det är både ganska underhållande och lite fascinerande med vad vi var rädda för som barn. Det pratas så mycket om vad vuxna tror att barn kan reagera negativt på i böcker – jag tror ofta att det är helt andra saker än vi kan förutspå som skrämmer. Det är inte alls säkert att det är det som är "tänkt" att vara läskigt som gör dem räddast.

Vilka böcker/figurer skrämde er när ni var små?


14 maj, 2014

På scen: Donna Tartt

En signerad The Secret History sätter jag in i min bokhylla idag – vilken skatt! Jag är kort sagt sjukt glad att jag stannade kvar och stod i den milslånga kön efter gårdagens Internationell författarscen i Malmö. Bokomaten och jag hamnade sist i kön och det tog oss närmare en timme att komma fram, men det var ändå värt det. Helt klart.

Själva framträdandet, då? Jo, mycket sevärt! Linn Ullman som intervjuade hade tyvärr lite väl långa frågor som ofta inte var frågor utan mer bara påståenden om hennes egen tolkning av The Goldfinch – jag hade gärna hört Donna själv berätta mer på egen hand. Som det var nu blev hon avbruten av Ullmann, och det var synd. Men vi fick ändå höra mycket, till exempel om hur Tartt skriver allt för hand (!), om hur hon först skrev avsnittet om Theo och explosionen för att sedan bokstavligen talat klippa sönder pappret och arrangera om meningarna och sedan klistra ihop det i en ordning hon var nöjd med. Jag tyckte också det var roligt att höra om hur hon menade att hennes fiktion utspelas i en slags hyperrealistisk verklighet, en miljö där allt ser ut nästan som vanligt men förstärkt, som ett foto i extremt skarpa färger. Hur hon liksom så många andra inspireras av film. Allt sådant - superkul att höra! Samtalet skilde sig också en hel del från när jag såg henne i Austin, så det gjorde absolut inget att gå två gånger, tvärtom. Får icke nog. Jag klappar på min Secret History och tänker på en sak hon sa som jag tyckte var så fin: "Books are dreams that we dream together."

Läs mer om framträdandet hos Bokomaten, Sydsvenskan (tittar man nooooga ser man mig och halva #boblmaf syd på bild nr 2!), Skånska dagbladet.

13 maj, 2014

Ikväll: Donna Tartt!


Ikväll!!! Donna Tartt på Internationell författarscen i Malmö! Jag hoppas verkligen att vi får plats, trots att det inte går att förboka (jättedumt) och att vi inte kan komma från jobbet för att köa tidigt. Men stora delar av #boblmaf syd kommer ju att vara där, så det blir åtminstone fint sällskap för kvällen.
Ytlig som jag är, spekulerar jag naturligtvis också i vad Donna kan tänkas ha på sig för kläder? När jag såg henne i Austin var hon otroligt snygg i kavaj med vikt näsduk käckt i bröstfickan.
Och så är det Lin Ullmann som intervjuar - hoppas det betyder mer prat och mindre uppläsning än i Austin.
Så. Nu ska jag ägna resten åt eftermiddagen åt att vara lite orimligt förväntansfull. Hej så länge.

SVT har gjort en kortintervju med Donna - se den här!

11 maj, 2014

Min kamps alla ansiken

Jag upphör aldrig att förvånas och förundras över hur väldigt annorlunda böcker kan se ut i olika lands utgåvor. Nu senast Karl Ove Knausgårds Min kamp-böcker, som ser ut så här om du vill läsa dem på engelska:


Här har vi en variant som mest av allt ser ut som deckare. Hade jag plockat upp de här i bokhandeln utan att veta något om dem, hade jag blivit väldigt förvånad när de visade sig vara romaner. Jag hade förväntat mig mörker och ond bråd död, framför allt av omslaget med det ödsliga, slitna huset på. 


På omslaget med pojken till del 3 har man hamnat lite mer rätt, kanske. Det handlar ju åtminstone om en ung pojke, en uppväxt. Men jag vet inte riktigt om den fångar känslan i boken? Framför allt känns det ju också som att alla de här omslagen är ganska separata; man får inte känslan av att det är en serie som hänger ihop. 


Och så mest konstig (och minst tilltalande) av alla; en amerikansk utgåva som jag tycker är rent ut sagt gräslig, både för att den är osnygg och för att den passar så hemskt dåligt till innehållet. Inte ser den ut som en roman heller:


Vill du istället läsa på tyska, så får du ytterligare ett helt annat intryck av böckerna. Då ser de ut så här (och heter av förklarliga skäl absolut ingenting kamp-artat):


De tyska är sådär, tycker jag. Inte heller de säger något rätt om innehållet, men de ger ändå en känsla som hamnar lite närmare vad det faktiskt handlar om. De är ljusår bättre än den här, spanska, som bara är hemsk:

Hu! Frågan är dock om den är värre än den italienska ... Den ser ut så här:
Alltså, här vet jag inte ens var jag ska börja. Det är så mycket som gått så väldigt fel här ... Kanske är det bäst att bara förbigå det med tystnad. Generad sådan. Hade jag varit författare, är det här med omslag, i det egna landet men framför allt i eventuella länder där ens bok översätts, varit något som givit mig total ångest. Jag hade nog krävt vetorätt, om det varit möjligt (vilket det knappast är). Men som sagt, hu! Hu! Hu, så fel det kan bli.