28 mars, 2010

Robert Pattinson look-alike

Häromdagen avtäcktes den äntligen, modellen som alla Twilighters hade väntat på. New Yorks Madame Tussaud's fick sin alldeles egna, fullskaliga Robert Pattinson i vax, komplett med snett leende och rufsigt hår. Dockan sägs ha tagit fyra månader att tillverka och beräknas ha kostat 300 000 dollar.
Och kalla mig petig - men hade jag betalt så mycket pengar för en vaxfigur, hade jag krävt att den skulle vara mer porträttlik än den här är. Det där är inte Robert Pattinson. Han har fått någon annans ögon. Eller vad säger ni, Twilight-connaisseurer?

En andra vaxfigur, som ska få bo på Madame Tussaud's i London, ska tydligen vara under tillverkning. Låt oss hoppas att den blir mer lik förlagan. Om inte, tycker jag väldigt synd om Madame Tussaud som tvingas leva med en halvkass look-alike.

27 mars, 2010

Kulturkoftornas sammansvärjning

Idag hände det igen. Jag tog mig till ett litterärt arrangemang och slog mig ner bland alla 55+are. Företrädesvis damer, komplett utrustade med innovativt skurna kläder, pagefrisyrer, stora silversmycken och färgglada sjalar. På raden bakom mig pratade två av dem om hur fan-tas-tiskt det hade varit när den ena av dem senast hade varit på te-a-tern (kursiverade ord utläses med valfri, lätt överdriven betoning).
Det har hittills varit väldigt lätt att le lite åt alla de här kulturella medelklassdamerna som ensamma bär upp stadens alla bokarrangemangs överlevnad på sina Gudrun Sjödén-klädda axlar. Jag har tyckt att de är ganska gulliga men samtidigt lite komiska i sin oerhörda entusiasm. Ändå - hade det inte varit för kulturtanten, hade det inte varit mycket med varken bokhandlare, bibliotek eller författarträffar. Ta bort den medelålders damen och kultur-Sverige faller.
Och så vips sitter jag där idag och tittar på mig själv, på första raden bland åhörarna i den litterära debatten. I min svarta tröja med ett halsband modell större. Hårpinne på plats i knuten, glasögon med lustiga bågar i stark färg. Det är då sanningen går upp för mig. Jag är en av dem. Jag är en kulturkofta. En kulturtant. Jag går ju på alla de där arrangemangen (utom möjligen Claes Hylinger på biblioteket, för han är ju lite trist). Det enda jag saknar är Gudrun Sjödén-kläder, men det lär väl komma om utvecklingen fortsätter såhär. Plötsligt känner jag mig väldigt medelålders. Varför är det så ont om unga kulturkoftor på alla arrangemang? Ni finns ju på nätet? Tycker genast att ni ska ta och komma ut så jag slipper känna mig ensam.

24 mars, 2010

Ny viktoriansk favorit

Att eder Calliope är en total sucker för bra inledningar är redan känt. Det är med andra ord inte så överraskande att jag blev eld och lågor över öppningsmeningarna i Deanna Raybourns Silent in the Grave. Hör bara här:
To say that I met Nicholas Brisbane over my husband's dead body is not entirely accurate. Edward, it should be noted, was still twitching upon the floor.
Aah! Är det inte underbart så säg? Jag kastade mig över boken och fann att den var precis vad jag behövde efter en period av lästorka.
Silent in the Grave är berättelsen om Julia Grey, vars make oväntat avlider. Eftersom många av männen i Edwards familj genom åren har drabbats av hjärtsjukdomar, utgår man från att det var det som tog kål på honom också. Men Julia kontaktas av privatspanaren Nicholas Brisbane, som berättar Julias man en tid innan han dog hade anlitat honom för att utreda vem som skickat hotfulla brev till honom. Julia vägrar tro att något sådant skulle vara möjligt - Edward hade inga fiender - men när hon av en slump hittar ledtrådar som pekar mot att maken visst skulle kunna ha blivit mördad, återupptar hon kontakten med Brisbane och tillsammans börjar de utreda vad det egentligen var som hände den där kvällen när Edward så hastigt gick bort.

Julia Grey och Nicholas Brisbane utgör ett omaka par; hon är familjeflickan från överklassen som har levt ett skyddat liv, medan han är urtypen för den mystiske mannen. Brisbane är allt man kan önska sig: mad bad and dangerous to know, dark and brooding, tall, dark and handsome, you name it. Julia Grey är inte heller den tysta lilla mus man skulle kunna förvänta sig, och efter makens död blommar hon upp. Tillsammans med Brisbane konfronterar hon skurkar, besöker zigenarläger och förhör potentiella vittnen på Londons bordeller. Det är grymt underhållande! Inte helt olikt Claude Izners serie om Victor Legris eller George Manns serie om Sir Maurice Newbury, men hos Deanna Raybourn är det hela skrivet ur ett kvinnligt perspektiv.

So what's not to like? Nej, det finns inget jag inte gillar med Silent in the Grave. Den har gång på gång dykt upp som rekommendation när jag har handlat på Amazon, och det var tur att jag till sist slog till och köpte den för det här hade jag absolut inte velat missa. Det är inte världens mest avancerade deckargåta som ligger till grund för berättelsen, men den är ändå välkomponerad nog att fungera bra. Den största behållningen ligger dock i de utomordentligt väl skildrade viktorianska miljöerna och i beskrivningen av de underbart charmiga huvudpersonerna. Nicholas Brisbane är min nya idol och det känns tryggt att veta att del två och tre i serien, Silent in the Sanctuary och Silent in the Moor, är på väg hem till mig i detta nu.
************************************
Deanna Raybourn har en finfin hemsida där man kan läsa mer om böckerna. Där kan man också se en del gruvliga omslag; det verkar som om förlaget vill sortera in hennes böcker under romance-avdelningen, men det tycker jag är lite missvisande. Förvisso finns där en hel del kärlek och Brisbane är en riktig hunk, men fokus i berättelsen ligger på deckargåtan och på Julia Greys personliga utveckling. Jag tycker att det omslag som är på min bok (se ovan) beskriver innehållet/stilen mycket bättre. Deanna Raybourns andra bok, som inte hänger ihop med serien om Julia Grey, tycks dock passa bra på romancehyllan. The Dead Travel Fast handlar om en flicka som åker till Rumänien för att skriva en roman och stöter på greve Andrei Dragulescu: Bewildering and bewitching in equal measure, the brooding nobleman ignites Theodora's imagination and awakens passions in her that she can neither deny nor conceal. His allure is superlative, his dominion over the superstitious town, absolute — Theodora may simply be one more person under his sway. Hehehe, säger jag! Låter nästan så fruktansvärt att man måste testa...

22 mars, 2010

Vinn nya pocketböcker!

Vad kan passa bättre att börja veckan med än en tävling?
I samarbete med Pocketförlaget ger Calliope Books dig chansen att vinna sprillans nya pocketböcker - lagom till påskledigheten. Allt du behöver göra är att kort motivera varför just du är förtjänt av en extra bra läsupplevelse. Bland de bästa, roligaste, originellaste svaren drar jag tre vinnare som alla får varsin bok hem på posten. Maila ditt namn och din adress tillsammans med din motivering till varför boken ska gå just till dig till books.calliope@gmail.com
Sista dag för svar är 30:e mars. Passa på att ta chansen att vinna en bok till dig själv - eller varför inte något att lägga i ett påskägg och ge bort?
Böckerna ni har chans att vinna kommer alla ur Pocketförlagets nya serie IRL, som når bokhandeln nu i veckan. IRL är främst en satsning för unga läsare, men titlarna fungerar för alla åldrar. Gemensamt för böckerna är att de ska skapa riktigt starka känslor hos läsaren - vara en sjuhelsikes bra historia helt enkelt. I första omgången släpps 8 titlar:
Rachel Cohn & David Leviathan - Nick & Norahs oändliga låtlista
Johanna Nilsson - Janis den magnifika
Martin Jern - Så värt
Sherilyn Kenyon - Nattens begär
Meg Rosoff - Justin Case
David Leviathan - Ibland bara måste man
John Green - Var är Alaska?
Björn Sortland - Vad är så skönt att det bryts om du säger dess namn?

För varje bok som köps av titlarna i serien går 1 kr till Rädda barnens projekt för skolbarn i Sudan.
Dessutom - om du fotograferar dig själv tillsammans med en av böckerna i serien och skickar in bilden till den fanpage som Pocketförlaget har skapat för IRL-serien på Facebook, så får du en bok gratis... Kan vara värt att överväga för fattiga bokmalar!

17 mars, 2010

Nya zombies i Austen-land

Det har varit mycket videoposter här på sistone och jag ska skärpa mig, jag lovar. Men inte förrän ni har sett det här:




Hur coolt var inte det?? Det är boktrailern (eller vad det nu kan heta när man gör reklam för en bok) till den senaste i raden av monstersuccéer; Dawn of the Dreadfuls är en prequel som berättar allt som hände innan Elizabeth Bennet började slakta zombies på löpande band. Här får vi veta hur det var när hon växte upp och hur hon tränades inför att möta vuxenlivets alla fasor... (den var dålig, jag vet) Boken släpps nästa vecka och ges precis som de andra i serien ut av Quirk Books.
Tack Lova för länken!

16 mars, 2010

Sveriges Radios Romanpris till Aris Fioretos

Alldeles fel hade jag när jag igår gissade på att Alexandra Coelho Ahndoril skulle vinna. Istället blev det Aris Fioretos Den siste greken som vann Sveriges Radios romanpris 2010. Grattis Aris!
Och hur gick det med det direktsända glittret? Tja, det lät inte alls. Skrapade inte ett dugg i högtalaren. Jag är lite besviken, men ska försöka hämta mig. Tills jag har gjort det, föreslår jag ett besök på Aris Fioretos egen hemsida.

Läs mer om priset och boken hos DN, GP och Sydsvenskan.

Författarporträtt: Sven Paustian

15 mars, 2010

Sveriges Radios glittrande romanpris

Hur glittrar man i direktsänd radio? Jag föreställer mig att det liksom sprakar lite i högtalarna - och det är väl kanske inte så lyckat. Vi lär få vet hur det låter ikväll, då Sveriges Radios Romanprisgala sänds live från Berwaldhallen kl 18.15 i P1. Glitter, glam och glamour utlovas nämligen av arrangörerna.

En kul sak med romanpriset - bortsett från det radiosända glittret - är själva urvalsprocessen. Ett antal nominerade utses först av en kritikergrupp som väljer bland årets svenska utgivning. Har man vunnit romanpriset någon gång under de senaste fem åren väljs man bort, likaså om man vunnit föregående års Augustpris. Det blir alltså ingen Steve Sem-Sandberg som glittrar ikväll. Hågade P1-lyssnare kan anmäla sig till jurytjänstgöring genom att skicka ett brev till redaktionen och om man blir utvald att sitta med får man de nominerade böckerna hem på posten. Man läser, tycker och funderar och sedan träffar man resten av juryn på radiohuset för att enas om en vinnare.
2009 vann Elsie Johansson. Nominerade till priset 2010 var Jerker Virdborg, Karolina Ramqvist, Monica Fagerholm, Per Agne Erkelius, Aris Fioretos och Alexandra Coelho Ahndoril. Inför galan ikväll har de gått igenom ytterligare en urvalsomgång och sållat fram tre finalister: Fioretos, Ahndoril och Fagerholm - eller Den siste greken, Mäster och Glitterscenen om man så vill. På programmets hemsida leder just nu Alexandra Coelho Ahndorils Mäster med 45% av rösterna. Den omröstningen har ingen inverkan på det slutgiltiga resultatet, men är lite kul ändå. Vinner Mäster? Det tror jag. Lyssna på P1 18.15 ikväll!

13 mars, 2010

Norrmän på vift down under

När jag jobbade i bokhandeln hände det förvånande ofta att folk kom in och frågade om vi hade något om "de där auberginerna som bor i Australien". Eftersom jag är en snäll människa hänvisade jag inte kunderna till grönsakshyllan i matvarubutiken på andra sidan gatan utan frågade försynt om det möjligtvis var aboriginerna de var ute efter. Detta, samt den starka 80-talskänslan som infinner sig varje gång jag hör Midnight Oils Beds are burning, är min samlade erfarenhet av Australien. Ja, och så vetskapen om att de har väldigt många läskiga, giftiga djur där.

Jag är med andra ord helt fel person att avgöra huruvida Jo Nesbö ger en bra beskrivning av landet i Fladdermusmannen. Men det känns bra. Och Nesbö var tydligen där under tiden som han skrev den, så det borde ju vara ok. Åtminstone hoppas jag det, för jag vart inte så värst imponerad av resten av boken. Vi blev liksom aldrig riktigt kompisar, Fladdermusmannen och jag. Boken är del ett i serien om den norske polisen/tuffingen Harry Hole. Jag vet jättemånga som älskar böckerna så mina högt satta förväntningar fick sig en hård törn när jag började läsa och det faktiskt visade sig vara lite tråkigt. Vad som började hyfsat spännande blev snart en omständlig, snårig berättelse där det var svårt att förstå gestalternas handlingar. Persongalleriet kändes påfallade klyschigt och den där humorn som hade skymtat förbi i början av boken var sedan länge försvunnen. Bla, bla, bla tänkte jag men läste vidare eftersom så många hade sagt att det skulle vara bra.

När jag slog ihop boken konstaterade jag 1)att det var skönt att den var slut så jag kunde läsa något annat 2)att jag inte förstod grejen - kan någon som har läst de andra Harry Holeböckerna förklara för mig vad det är som är så bra? Är kanske de kommande delarna i serien bättre än den första? Upplys mig vänligen, annars blir Fladdermusmannen min första och sista bok av den bästsäljande, mångfaldigt prisbelönade mirakelnorrmannen Nesbö.
**********************
Hipp hemsida har han också, Jo. Saker som rör sig och blodfläckar.

12 mars, 2010

Eclipse

Det är fredag och klockan är efter fyra på eftermiddagen. Alltså är det helt i sin ordning att dricka cocktails och gotta sig åt senaste trailern till Eclipse. Enjoy:

11 mars, 2010

Roman med soundtrack

Apropå musiken vi pratade om igår; jag gillar när författarna knåpar ihop små playlists och sätter in i sina böcker. Bästa exemplet är Carrie Vaughn som alltid har en låtlista i början av varje bok i serien om varulven Kitty Norville. Kul idé att sätta stämningen i en bok med hjälp av musik.
Andra som är inne på samma spår men som lägger in referenserna direkt i berättelsen är till exempel Åke Edwardson, som väldigt gärna talar om exakt vilket album det är hans kommissarie Winter lyssnar på. Detsamma sker i boken jag nyss har läst ut - i Jo Nesbös Fladdermusmannen svävar Nick Caves Murder Ballads som ett eko över sidorna.
Nästa logiska steg borde vara att något pyssligt förlag hittar på ett sätt att få med själva musiken till dem som köper boken; kanske kunde man få en kod som man kunde skriva in på hemsidan för att lyssna? Eller få några extra musikfiler som kommer tillsammans med ljudboken? Säkert är det ett helvete att ordna om man tänker på rättigheter och annat, men visst vore det skoj? Jag skulle gärna se ett soundtrack till mina romaner.

10 mars, 2010

Musikaliska vampyrer

Än så länge har soundtracket till nya tv-serien Vampire Diaries varit bättre än själva serien. Bland musiken hittar man allt från Bat For Lashes till Placebo, medan de avsnitt jag hittills sett mest har känts som en blodfattig (förlåt, jag kunde inte låta bli) blandning av ingredienser hämtade från andra vampyrserier. Det är ruggigt förutsägbart och när inte serien bjuder på ens den minsta gnutta självdistans, ja då blir det faktiskt lite trist. Vampyren Stefan ska nog vara dark and brooding, men är mest bara grey and boring. Fangbanger som jag är kommer jag naturligtvis att fortsätta titta ändå, men jag håller tummarna för att det händer lite annat i de kommande avsnitten.
Tills dess lyssnar jag vidare på Florence and the Machine & Great Northern. Lyssna du också:








Är det förresten någon som har läst böckerna av LJ Smith som tv-serien baseras på?

Kolla in en svensk fansite om serien här!

09 mars, 2010

Fröken Märkvärdig på vita duken

Min absoluta favoritserie ska bli film! Förvisso inte förrän till hösten och förvisso inte längre än en halvtimmesfilm, men ändå! Här ska bokas biljett i god tid, vill jag lova.
Johanna Rubin Dranger har gjort flera tjocka, underbara serieböcker och kan som få andra fånga känslor på bild. Hennes illustrationer är skenbart enkla, supersnygga och geniala i sina beskrivning av hur det faktiskt känns. Om jag så skrev en hel roman skulle jag inte lika träffande kunna beskriva känslan av hur den stackars sambon snällt gör sitt bästa för att trösta sitt nervvrak till flickvän när karriären har gått snett:

Den här gången är det just Fröken Märkvärdig & karriären som blir film, men jag hoppas att även Fröken Livrädd & kärleken kan få samma chans längre fram. Har du inte läst böckerna? Gör det! Nu!

Kika på fler bilder och läs mer om filmen här och här.

08 mars, 2010

Du vet att du är boknörd när...

Du vet att du är en sann boknörd när en enkel omflyttning på biblioteket får dig ur balans.
Glad i hågen promenerade jag efter lunch iväg till biblioteket för att se om det hade kommit in några nya roliga böcker. Jag gick till nyhetshyllan och ... ... ... ... VA? Vart hade alla böckerna blivit av? Jag sprang förvirrat omkring och letade, ända tills några handskrivna lappar förklarade för mig att hela skönlitterära avdelningen hade gjorts om. Numera var all översatt litteratur insorterad i ett enda alfabet - till skillnad från hur det hade varit tidigare när de senaste årens titlar hade en egen hylla.
Buhu, säger jag. Jag har inte alls lust att vara tvungen att titta igenom elva golvhyllor smockfulla med sunkböcker från 70-talet varenda gång jag ska låna något. Visst kan det finnas bra böcker även bland de äldre, men det är ju de nya jag oftast vill ha. Surt kikade jag igenom några av hyllorna innan jag boklös och modlös gick hemåt igen. Pseudoproblem? Borde jag se över mina prioriteringar? Njae. Kvinnodagen till ära tänker jag omfamna min inre surtant.

06 mars, 2010

Alice in Wonderland

Om The Mad Hatter hade smugit sig upp bakom mig och försiktigt föreslagit att "du kan ju alltid stanna...?", så hade jag inte tvekat. Vi skulle ha teparty i underlandet dagarna i ända. Av någon outgrundlig anledning blev sambon lite förnärmad när jag avslöjade mina planer, men det är sånt man får ta. Hur skulle man inte kunna vilja stanna i Tim Burtons och Johnny Depps version av underlandet?
Efter att ha spenderat närmare två timmar i biosalongen, kan jag konstatera att Alice in Wonderland hade allt det jag hade hoppats på. Fantastiska miljöer, bisarra dialoger, nervösa kaniner och försvinnande katter. Och så en hel bunt superbra skådespelare, där ingen utom möjligen Anne Hathaway, var felcastad. Det kändes som att alla var på precis rätt plats och gjorde exakt det de var bäst på. Jag hade varit lite rädd för att det skulle bli skumt med all animering; när halva ensemblen är animerad måste det ju vara svårt för skådespelarna av kött och blod. Men alla mina farhågor kom på skam - samspelet fungerade utmärkt. Till önskelistan lägger jag också en av de där söta små grodorna i livré som Röda Drottningen har. Jag skulle gärna ha en sån här för att hjälpa mig med hushållet. Jag skulle lova att vara mycket snäll mot den och aldrig hota med halshuggning.


03 mars, 2010

Simmande schäfrar & ylande spöken: författarträff med Johan Theorin

En schäfer upphittad till havs, en havsörn fångad i en köksduk och en svan som rymde under knivhot - Johan Theorin hade många roliga och bisarra historier att berätta när han i eftermiddags besökte Lunds stadsbibliotek. Inför en entusiastisk och påtagligt vithårig (kändes som att jag var den enda under 50) publik, berättade Theorin om sina böcker och om
några av historierna som legat till grund för dem.
Skumtimmens bad guy Nils Kant visade sig till exempel ha kommit ur en historia Theorin fick höra när han jobbade som journalist för lokaltidningen Bohusläningen. En man som i affekt dödat en annan, rymde till Sydafrika och lät sina föräldrar veta att han var vid liv genom att skicka vykort utan avsändare. Men även sedan föräldrarna fått hem en förseglad kista som förmodades innehålla den drunkade sonen, fortsatte vykorten att komma. Låg sonen verkligen i kistan eller levde han fortfarande? Ingen vet - och där började historien som senare hittade in i Skumtimmen. Liknande berättelser verkar det ha funnits gott om under Theorins uppväxt. Vissa var bara kul; som när släktingarna en dag var på väg mellan Gotland och Öland då de plötsligt hörde en hund skälla, trots att de befann sig mitt ute på öppna havet. De spejade ut över vattnet och hittade en simmande schäfer som de fraktade i land. Ingen anmälde den som saknad och hunden blev därför kvar hos familjen. Varje gång den hörde någon som pratade engelska blev den tydligen mycket entusiastisk, så de trodde att den kanske fallit av en engelsk båt.

Theorin berättade också om hur han, till öbornas förskräckelse, möblerat om på Öland för att skapa sin fiktiva värld. Namn på byar ändras, samhällen flyttas och fyrar byter plats för att passa romanerna. Det går alltså inte att åka på Ölandssemester med böckerna som guide. Ändå misstänker jag att det är många som kommer att försöka; serien blir mer och mer populär. Vi fick kika på olika, i varierande grad konstiga, utländska utgåvor av böckerna, bland annat på polska och tyska. Tyskarna hade valt att döpa Skumtimmen till Öland eftersom det lät så svenskt och därmed exotiskt. Theorin undrade vad de skulle kalla resten av böckerna. Öland zwei, drei und vier?
På bilden ser vi också ett läsprov av Blodläge - som för övrigt går till tryck imorgon - som jag gärna hade lagt vantarna på, men jag besinnade mig och lät bli att rusa fram. Theorin var ganska förtegen om handlingen utöver det man redan har kunnat läsa i katalogtexterna, men det lilla vi fick veta verkade hur spännande som helst! Visste ni förresten att blodläge är det man hamnat i när man brutit sten och grävt sig för långt ned, så att man hamnat under det användbara lagret? Där nere är stenen röd, därav namnet blodläge. Intressant!

På det hela taget var det en jättetrevlig timme, ett extremt schysst sätt att spendera en onsdagseftermiddag. Theorin var lättlyssnad, personlig och underhållande. Vi fick till och med se fina gamla fotografier av bland andra Theorins morfar när han stod uppklädd i finkostymen på däcket till sin skuta. Kul! Om jag inte har förstått det alldeles fel, ska Theorin i dagarna även prata på några fler ställen i Skåne, så håll utkik!

02 mars, 2010

Längst ned i bibliotekets katakomber

Ni har väl inte missat den underbara bloggen Awful Library Books?
I så fall måste vi genast råda bot på det. På ALB samlar de båda bibliotekarierna Mary och Holly från Michigan allehanda sjuka, fula, gamla, underliga, bisarra böcker som av en eller anledning lyckats undgå bibliotekens utrensningar. Böckerna som de visar på sajten kommer inte bara från det bibliotek där de själva arbetar, utan bidrag skickas in från hela USA.
Här några underbara exempel:

Najarians Sex Lives of Animals Without Backbones - föreställ er reservationskön för den. Går säkert hela vägen runt huset och ut på gården. Observera också att den är illustrerad. Snigelsex! Wow.

Barnpsykologin tycks ha tagit både ett och två kliv framåt sedan sjuttiotalet, då den här inte så politiskt korrekta boken publicerades. Boken är också intressant eftersom den ger ett perspektiv på vårens snackis om att långa titlar skulle vara extra inne just nu. Johnny's such a bright boy, what a shame he's retarded torde sopa banan med alla konkurrenter och få Eli Levéns titel att verka kort och kärnfull.
Stannar vi kvar på psykologihyllan, hittar vi också Schizophrenia, losing touch with Reality som faller in under kategorin "When layout goes wrong". Observera mannens galna blick på fotona som fint matchar det galna typsnittet på titeln. Här har någon tänkt till. Eller inte...

Fler fantastiska exempel finns på Awful Library Books! Och snälla, snälla - kan inte någon av er fina bibliotekarier som jag vet läser det här starta en svensk motsvarighet? Jag vill se vad som gömmer sig längst nere i bibliotekets katakomber...

01 mars, 2010

En Läckberg och en halv special, tack

Vad är det för likhet mellan Camilla Läckbergs böcker och en halv special köpt på korvkiosken runt hörnet?

Det kan tyckas som en taskig/konstig fråga, men parallellerna är fler än man i förstone kan tro. Minns jag inte alldeles fel, jämförde Läckberg också själv vid något tillfälle sitt författarskap vid nämnda maträtt. Jag tror att det kan ha varit i den bittra fejden med Leif GW där han liknade henne vid Nicke Lilltroll. Camilla menade att lika lite som all litteratur måste vara fiiin och svår, måste all mat vara avancerad. Ibland vill man bara ha en korv med mos, liksom. När jag nu under helgen läste Läckbergs Fyrvaktaren, kunde jag inte få korv-liknelsen ur huvudet. Det stämmer ju så bra:


Korv är snabb och enkel mat som de flesta äter någon gång. Fyrvaktaren är snabbt och enkelt genomläst. Många läser då och då någon av Läckbergs böcker.
Korv är inte alltid så nyttigt och kan innehålla allehanda avfallsprodukter. Fyrvaktaren är ingen högklassig litteratur och kan vid närmare läsning visa sig innehålla en hel del slagg.
Korv kan fungera bra när man inte orkar stå i köket länge. Läckberg kan fungera bra när man inte orkar läsa något tungt utan bara är ute efter enkel, effektiv underhållning.
Korv blir roligare med tillbehör i form av senap, ketchup och bröd. Läckberg blir roligare för läsarna om hon visar upp lite av sitt privatliv i media.
Korv kommer med många olika namn men känns ändå alltid kännas igen på formen. Läckbergs böcker börjar bli väldigt lika varandra men har olika titlar och omslag.
Korv är inget jag skulle vilja äta alltför ofta, men det kan vara gott ibland. Ibland är det skönt att inte behöva fundera så mycket utan bara tugga i sig texten.

Ergo: Fyrvaktaren var ingen revolutionerande upplevelse. Har man läst Läckbergs andra böcker, känner man igen allt. Ett tag funderade jag på om det till och med var så att jag hade läst Fyrvaktaren tidigare, men kom fram till att så inte var fallet. Med detta sagt fungerade den ändå alldeles utmärkt som underhållning en slö helg i soffan, med kaffe och arraksbollar på behändigt avstånd. Avslappningen var total och det var precis vad jag var ute efter. Mission accomplished.

Den som vill läsa en recension av Fyrvaktaren utan alla korvar kikar lämpligen här eller här . Eller här för en annorlunda men intressant läsning av Läckbergs böcker.