30 juni, 2008

Pimp my Billy

Just när du trodde att du hade sett det mesta, kommer tyskarna och pimpar din intet ont anande Billy-hylla:



Att det där tillägget är helt omöjligt att peta in hemma hos oss är uppenbart. Det tar alldeles för mycket plats. Men idén är ju trevlig även om just det här utförandet var lite tyskt fult. Bäst gillar jag nog den lilla loggan som säger "Pimp my Billy!" Jag ser oändliga möjligheter öppna sig. Strass på sidorna. Olika färger på alla hyllplan. Blinkande lampor på toppen.
Hur skulle du pimpa din Billy?
Design hämtad från www.design3000.de

29 juni, 2008

Olsson mördar Läckberg

I kategorin ondskefulla men sjukt underhållande recensioner noterar vi Lotta Olssons läsning av Camilla Läckbergs Sjöjungfrun från gårdagens DN. Jäklar, säger jag. Så elakt! Så roligt! Så träffande! Hade jag varit Camilla Läckberg hade jag nog gått hem och tröstätit ett berg av Dumlekolor medan jag muttrat något om att hela världen är emot mig och ingen förstår mig och jag ska nog visa dem och de är bara avundsjuka...

Läs recensionen här.

28 juni, 2008

Bortom språket finns...

Språkfascist som jag är, tycker jag att det är oerhört fascinerande att fundera på vad som händer när en människa berövas sitt språk. Jag tycker också om att försöka få syn på det som händer i mellanrummet mellan två olika språk, att se hur innebörden förändras när språket blir ett annat. Eller hur språket ritar ut gränsen för vad som är möjligt för oss att tänka.

Därför är det väl föga överraskande att jag omedelbart plockade på mig läsexet av Xiaolu Guos Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande när den dök upp på jobbet förra veckan. För det är precis det den handlar om; hur man erövrar ett nytt språk och vad som händer då.

Den handlar om Zhuang som kommer från Kina till London för att studera engelska. Hennes enda sällskap är en liten ordbok och med hjälp av den försöker hon hitta vägen till sitt nya liv. I början stör jag mig enormt mycket på henne - naturligtvis är det svårt att komma till ett helt nytt land där allt är annorlunda, men det som gör att jag lackar ur är att hon konstant verkar göra sig dummare än hon är. En del av hennes storögda förvåning och miljoner alla frågor kring västerländskt beteende känns överdriven. Så lam får man inte ens vara om man är kines, typ.



Xiaolu Guo
Men irritationen går snart över och i dess plats kommer en beundran för hennes ofta mycket poetiska sätt att uttrycka sig. Boken är skriven på det brutna, haltande språk som Zhuang talar och även om jag läser den svenska översättningen, famlar jag ofta efter pennan för att stryka under särskilt träffande stycken och meningar. För det är just i osäkerheten kring hur det egentligen ska heta som det föds nya, ibland mycket bättre, uttryck. Och när språket inte räcker till, då tvingas man gå rakt på sak utan onödigt tjafs. När hon förgäves väntar på mannen hon mött säger hon till exempel inte att hon blir orolig över att han inte kommer utan istället att "köket fylls av paranoia".

Bland blurbarna hittar man också Amy Tan som sagt att "the misunderstandings are the understandings", vilket jag är villig att hålla med om. I glappet mellan språken föds förståelsen för olikheterna. I början av berättelsen är insikterna ofta ganska triviala och humoristiska, men ju längre man läser, desto mer djupnar Zhuangs tankar. Hon undviker pretto-fällan som annars lurar nära inpå när det kommer till asiatisk visdom förmedlad till väst och skriver istället en intelligent, originell roman om en ung kvinnas väg till självständighet. (Som ni hör undviker jag inte prettofällan, men det är faktiskt det boken handlar om.) Och den är riktigt, riktigt bra när man väl kommit in i den. Snygg är den dessutom. Hör de små rösterna i era huvuden viska köp, köp, köp...

27 juni, 2008

Vampyrabstinens

Är nyligen hemkommen efter en veckas utflykt till Forks med Eclipse. Jag känner mig som ett under av självdisciplin som klarade av att hålla mig till planen inte mer än 100 sidor om dagen. Gjorde åtminstone att den räckte liiiite längre. Men nu är den slut och jag har vampyrabstinens. Ynk. I ren desperation lade jag med Breaking Dawn på min beställning till Amazon. Jag frångick därmed min strikta "jag vill ha alla delarna i likadana pocketutgåvor"-princip, men jag kan inte vänta ett helt år på att få veta hur det går. Jag vill veta NU. Helst igår. Så Breaking Dawn i september it is. Får väl köpa pocketen också när den kommer, så det ser fint ut i hyllan sedan. Vilka problem man kan ha. Nu ska jag väl fortsätta läsa nya Håkan Nesser, men jag måste säga att kommissarie Barbarotti är jäkligt beige i jämförelse med Edward...

26 juni, 2008

On the road with Bruno K Öijer

Bruno K Öijer är mig veterligen den ende poeten med ett eget turnéschema. Eller? Kanske finns det fler, typ Bob Hansson eller möjligen någon bland spoken word-folket. Men Bruno är definitivt den ende med rockstjärnestatus. Det måste han ha lite cred för även om jag inte är något jättefan av hans böcker. För er som är det ser höstens turnéplan ut som följer, allt enligt Wahlström & Widstrand:

20 okt Karlstad Scalateatern
24 okt Göteborg Draken, 25 okt Göteborg Draken
31 okt Västerås Konserthus
01 nov Eskilstuna Teater
05 nov Hässleholms Kulturhus
06 nov Ystad Teater
10 nov Linköping Östgötateatern
11 nov Norrköping Östgötateatern
14 nov Örebro Hjalmar Bergman Teater
23 nov Stockholm Södra Teatern, 24 nov Stockholm Södra Teatern, 25 nov Stockholm Södra Teatern, 26 nov Stockholm Södra Teatern,
04 dec Malmö Palladium, 05 dec Malmö Palladium
07 dec Lund Lunds Stadsteater

Så nu vet ni vart ni ska ta vägen när, poesigroupies... Krama ert ex av Svart som silver i famnen och ge er ut på vägarna för att följa Bruno.

24 juni, 2008

Ruggigt, Sundström


Känns det fint att finnas en dag till? frågar Lena Sundström.

Känns det fint att ha kvalificerat sig till fulaste bokomslaget någonsin? frågar jag.
Vad är det där gula klegget egentligen? Smält smör? Äggula??


23 juni, 2008

Ny Curtis Sittenfeld i höst

Mellan åskskurarna surfar jag på Amazon (vågar inte ha i datorn när det blixtrar som mest, feg som jag är) och finner till min förvåning att Curtis Sittenfeld har en ny bok på väg. 2 september kommer American Wife. Varför har jag inte vetat om det? Tänk om jag - ve och fasa - har legat av mig på bokbevakningen? Hur mycket annat finns det som jag missat? Känner att det kommer bli en timme eller två av maniskt letande för att lugna nerverna. Skrivande av listor. Avbockande av favvo-författarna.

Men nåväl, Sittenfeld var det. Lite överraskande tema: American Wife handlar om presidentfrun Alice Blackenwell som upptäcker att hon levt sitt liv i opposition mot sig själv - hon gör hela tiden våld på sig själv och sin personlighet för att leva upp till andras förväntningar på hur någon i hennes position ska uppföra sig. Jag läser hos förlaget:

In Alice Blackwell, New York Times bestselling author Curtis Sittenfeld has created her most dynamic and complex heroine yet. American Wife is a gorgeously written novel that weaves class, wealth, race, and the exigencies of fate into a brilliant tapestry–a novel in which the unexpected becomes inevitable, and the pleasures and pain of intimacy and love are laid bare.
Ooh, låter bra. Lite flådigt amerikanskt kanske, men ok. Jag tror verkligen att Sittenfeld är rätt författare att skriva den typen av berättelse, duktig som hon är på att psykologiska porträtt av kvinnor som inte riktigt passar i den roll de givits. (För det är ju någonstans ändå det hennes båda tidigare böcker handlar om.) (Vilket får en att undra hur Curtis själv trivs i sin roll? Hm.) Annan undran: är inte Sittenfelds karaktärer påfallande ofta rätt lealösa? Låter sig liksom ledas hit och dit av andra personer/av omständigheterna utan att själva ta kommandot, trots att det gör dem olyckliga? Måste tänka mer på det.

Min enda invändning är att det känns lite lamt publikfriande att ge ut en bok om en presidentfru i valtider. Men den invändningen är så tiny tiny att den omedelbart drunknar i glädjen över att hon har en ny bok på väg ut. Måndagen ser genast mycket trevligare ut. Eftersom jag är ledig idag såg den inte direkt otrevlig ut innan heller, men ändå. Ni vet. Nu ser den sådär fin ut som en dag med en bra bok kan göra. Som om den fått en guldstjärna i kanten.

21 juni, 2008

Edward och jag firar midsommar

Midsommar - hittills har det inneburit jordgubbar, glass och Edward Cullen. Jag är med andra ord mycket nöjd. Mitt förhandsbeställda ex av Eclipse hade vänligheten att dyka upp precis till helgen, så nu är det bara Edward, Edward, Edward. Och så sambon som någonstans långt bortifrån lite oroligt frågar "är den väldigt bra den där boken eller?".

Och jo, den är ju det. Väldigt bra. Jag är dock hård mot mig själv och ransonerar för att den ska räcka längre. 100 sidor om dagen, inte mer hur jag än bönar och ber. Det är tufft men vad gör man inte? Jag vet att när den är slut så kommer den stora tomheten att infinna sig och jag kommer pipa högljutt om att få gå och köpa Breaking Dawn. Vilket jag inte ska göra eftersom jag vill ha hela serien i likadana pocketutgåvor. Det är därför jag väntat ända till nu med Eclipse. Nördens dilemma: läsa nu eller få det fint i hyllan.

Läste för övrigt på Stephenie Meyers hemsida att hon tydligen börjat skriva på Midnight Sun, romanen som ska visa alltsammans ur Edwards synvinkel. Med tanke på att jag fullkomligt slukade det kapitel av den som hon lagt ut för läsning, så är jag hoppfull. Jag menar - hur skulle det någonsin kunna vara fel med mer Edward?

18 juni, 2008

Att skämmas, del 2

Efter att ha läst ut Anna Janssons Inte ens det förflutna, inser jag att det inte är jag som ska skämmas för att jag läser den - det är hon som ska skämmas för att ha skrivit den. Den var verkligen ingen höjdare, men det som gör mig mest arg är varken den bisarra intrigen eller skildringen av de flåsiga medelålders damernas eskapader. Nej, det är slutet som får mig att surna till. Eller snarare bristen på slut - här saknas nämligen minst ett kapitel. Med knapp nöd får man lösningen på deckargåtan men lämnas helt hängande i luften när det gäller allt annat. Med tanke på att "allt annat" i Janssons fall är ganska mycket, känns det otroligt elakt mot läsarna att inte skriva klart berättelsen. Är man inte värd liiiite mer efter att ha kämpat sig igenom trehundra sidor?

Med tanke på att Läckberg gjorde likadant i Sjöjungfrun, anar jag en trend. Skriver man en serie gäller det att få läsarna att köpa även nästkommande del. Det gör man lättast genom att avsluta med en cliffhanger. Ju större sådan, desto bättre, verkar de resonera. Men hallå, säger jag. Det tricket trodde jag hörde till 1800-talet när man publicerade följetonger i tidningar. Har vi inte kommit längre? Det är lika lågt som Glocalnet att avsluta med en scen som antyder att något hemskt händer huvudpersonen. Framför allt tycker jag att det tyder på att man som författare är nervös över att inte serien i sig ska vara bra nog för att hålla kvar läsarnas intresse.

Att de enskilda delarna i en serie är avslutade berättelser som känns "färdiga" är inte dåligt för seriens popularitet. Tvärtom tror jag att de flesta uppskattar att få veta hur det går. Är boken bra så vill man ändå läsa mer och köper automatiskt även följande delar. Låga tricks behövs inte i bra böcker, det är jag övertygad om.

13 juni, 2008

Ett lätt obehag någonstans i hjärttrakten

I ett anfall av saknad efter alla tv-serier som jag brukade se på men som så fort jag kommit in i dem slutar sändas, köpte jag Katy Reichs På måndag död. Reichs böcker om rättsantroplogen Temperance Brennan ligger till grund för serien Bones som brukade gå på tisdagkvällar (och förhoppningsvis kommer att göra det igen så småningom).

Brennan & Booth som de ser ut i Bones.

Vanligtvis brukar det krävas ganska mycket av den författare som vill få mig illa till mods när det kommer till deckare. Jag är ruggigt opåverkbar och bangar inte för varken uppsvällda illaluktande lik eller onda psykopater. Men Reichs måste ha träffat en eller annan nerv, för en bit in i På måndag död, känner jag ett växande obehag (vilket naturligtvis inte hindrar mig från att läsa vidare - vad trodde du?). Jag ägnar mig åt en stunds introspektion utan att komma fram till exakt vad det är som får mig att känna så. Intrigen är ganska ordinär; man hittar tre skelett i en källare och Temperance Brennan ska tillsammans med en snygg och en dum polis försöka ta reda på vilka de är och hur de hamnat där. Långt om länge inser jag att det som nog får mig att bli skrämd den här gången dels är Reichs ton - hon har samma jobb som sin huvudperson och vet således vad hon pratar om, vilket gör att det känns äkta - dels det faktum att det som visar sig ha hänt offren i mångt och mycket liknar ett autentiskt rättsfall som det pratats mycket om i medierna på sistone. (Lagom diffust för att inte bli en spoiler, va?) Det känns med andra ord helt plötsligt väldigt verkligt, väldigt påtagligt. Mer som något som faktiskt kan hända än som något som man bara läser om. Så grattis Kathy Reichs - du lyckades skrämma även en luttrad läsare. Måhända köper jag någon mer av dina böcker i väntan på mer tv.

07 juni, 2008

Finfina magiker att ta med till stranden

Smärtan som orsakades av att missa Siri & Paul minskades en smula med rabarberpaj, glass och läsning av de sista kapitlen i Shanna Swendsons Don't Hex With Texas. Det hjälpte litegrann.

Det brukar aldrig vara någon som vet vem Shanna Swendson är, så jag tänkte ta tillfället i akt och upplysa er. Alla som gillar urban fantasy och behöver något skoj och lättläst att ha med på semestern ska omedelbart köpa hennes serie Hex and the City. Basta. Inga undanflykter. Iväg med er och köp. Första delen heter Enchanted Inc.

Serien handlar om Katie som precis har flyttat till New York. På väg till och från jobbet ser hon jäkligt mycket skumma saker varje dag, men hey - man vet ju hur det är i storstan. Konstiga typer överallt. Inget att bry sig om. Så Katie jobbar på och försöker sätta upp en oberörd min när hon anfalls av den ena efter den andra underligheten ute på stan. Men så kommer det en dag ett erbjudande om att arbeta på företaget MSI. De har headhuntat henne och vill absolut att hon ska börja hos dem. Katie har aldrig hört talas om dem, men går ändå dit. Och det är här delen kommer som jag fortfarande väntar på ska hända i mitt ointressanta liv; MSI står för Magic, Spells and Illusions och brukar själva lite vitsigt kalla sig The Microsoft of Magic. De säljer förtrollningar, formler och allt annat din genomsnittlige magiske medborgare kan önska. De vill ha Katie, för hon är immun mot magi. Inga förhäxningar biter på henne och hon kan se igenom alla tricks. Det är därför hon sett alla underliga typer på stan - de har funnits där hela tiden men vanliga människor ser dem inte för de gömmer sig med magi. Så från en dag till annan får Katie inte bara veta att magi finns och fungerar, hon får också veta att hon är unik. Varför händer det aldrig mig??

Upplägget låter extremt ansträngt när jag berättar det, men låt för all del inte det hindra er. Det är bara jag som är seg såhär på lördag morgon och inte skriver så bra. Böckerna är hur kul som helst. Eftersom jag vill att ni ska läsa dem, ska jag inte spoila dem och tala om vad som hände i den fjärde delen som jag nyss läste ut, utan nöjer mig med att säga att den var helt ok. Katie tog äntligen sitt förnuft till fånga och redde ut sina issues med Owen (sexig trollkarl som jobbar på MSI) och det är vi glada för. Jag var mycket upprörd på henne i slutet av del tre.

Så, sluta läsa min haltande hyllning - spring och köp istället. Jag garanterar att du kommer tacka mig när du ligger på stranden i sommar och läser om Owen. Han är fiiiiin. En av de där killarna som trots att han bara består av bokstäver, ändå lyckas charma byxorna av mig.
Besök också Shannas hemsida och blogg. Eller läs en intervju och lyssna på Shanna som läser ur sina böcker.

05 juni, 2008

Paul och Siri på andra sidan Öresund

Fy, fy FY! säger jag! Har just fått veta att inga mindre än Paul Auster och Siri Hustvedt kommer att vara på litteraturfestivalen i Köpenhamn imorgon. Och jag kan inte åka dit för jag jobbar! Fy, fy, fy! VARFÖR har jag inte vetat detta innan?? Just nu har jag enormt stor lust att sjukskriva mig. Å andra sidan tror jag inte att det finns några biljetter kvar, men ändå... Om ni ser något litet, limegrönt springa omkring på stan imorgon så vet ni att det är jag, full av avund på danskjävlarna.

Undrar för övrigt när vår egen trista bokmässa ska börja boka lite roliga utländska författare? Göteborgsmässan har inte varit riktigt bra sedan det året de hade tema engelsk litteratur. Jag menar, vem fan tänder på Baltikum??

04 juni, 2008

Onda små djur och varför vi älskar dem

Alla kattägare säger att just deras katt är speciell. Så udda. Så originell. Så rolig. Jag brukar säga att min katt är ond och då tittar de lite konstigt på mig och skrattar förläget. Neeej, det menar du inte, säger de. Jo, det menar jag. Sedan brukar det sluta med att de träffar honom och då förstår de. Han var ju verkligen ... speciell, säger de då.

Förmodligen är det därför jag gillar Darby Conleys serie Get Fuzzy så mycket. Den får mig att känna mig mindre ensam om att dela mitt liv med en ond kisse.

Katten i Get Fuzzy heter Bucky och bor tillsammans med hunden Satchel och deras gemensamme husse Rob. Bucky är siames (eller kung av Siam som han själv kallar det), har bara en lång tand och går på två ben. Konstant elak, ego och sjuuukt rolig.

Så nu väntar jag ivrigt på mitt paket från Amazon, innehållande det helt nya albumet Take Our Cat, Please. Jag känner att jag verkligen kan relatera till titeln. Den säger exakt vad jag tänkte inatt när det onda djuret kom och skrek mig i huvudet för femte gången. Folk pratar om att det är jobbigt att ha kolikbebisar, men då har de inte testat att ha en katt som trots att han är sju år nu fortfarande inte har lärt sig sova en hel natt i sträck utan att väcka sina stackars föräldrar. Påminn mig igen om varför vi gillar honom...?

Upptäckte också att det finns en hel webshop med skojig merchandise. Jag vill ha en t-shirt, en tygpåse, en anteckningsbok, en mugg och möjligen också en luvtröja. Helst med Buckys Monkey-motiv. Det är från när Bucky får för sig att han ska äta en apa och rymmer från bärselen Rob brukar bära honom i när de är ute och... tja, det är nog roligare när man läser det. Här är ytterligare ett ställe du kan läsa denna briljanta serie. Enjoy!

02 juni, 2008

Saker i mörkret

Skog är läskigt. Trots att jag härstammar från Norrland och därmed borde ha nedärvda skogsmullegener, kan jag inte riktigt släppa idén om att något står bakom närmsta träd och väntar på mig. Det räcker att jag är tio meter från vägen för att plocka blåbär - ett knak eller prassel får mig att hoppa högt och sedan tänker jag att det nog är dags att gå hem.

Därför är det mot bättre vetande som jag börjar läsa Andreas Romans Mörkrädd. Blotta tanken på göra som huvudpersonen och ge sig ut i bushen ensam (eller nåja, med katten) ger mig rysningar. Jag skulle aldrig aldrig aldrig sätta mig i en stuga själv. Jag minns hur kul det var när jag och en kompis var och tältade på en ö och mitt i natten började höra musik från huset lite längre bort - huset vi kollat in tidigare på dagen och som naturligtvis var ett ödehus och som alltså borde vara tyst och inte spela musik men nu hörde vi den lika tydligt båda två och eftersom det var mitt i natten kunde vi inte ta båten och åka därifrån och panik panik... Det är med andra ord inte alls svårt att sätta sig in i hur David känner sig när han sitter ute i stugan. Det är ett lika enkelt som effektivt grepp av Roman att placera honom där. Dessutom har stugan ingen täckning för mobilen - obligatoriskt i all skräck skriven efter 1995, typ. Skräcken börjar när täckningen upphör. Så mörkret faller och David lider, sjukligt mörkrädd som han är. Tanken är att hans vistelse där ute ska bota honom, han ska en gång för alla göra upp med skräcken han känner och möta det där som lurar på honom. Men är monstret en produkt av hans fantasi eller är det verkligen något där ute? Allt eftersom nätterna går lutar det mer och mer åt det senare alternativet. Något vill honom illa.

Roman skriver rått och rakt på sak. Inga omvägar, inga onödigheter. Det är jobbigt att läsa för man vet att det kommer gå åt helvete. Däremot dröjer det ganska länge innan jag blir riktigt rädd. De första hundra sidorna är mest en förberedelse för vad som komma skall. Ska inte säga för mycket - vill inte förstöra nöjet för er som inte läst ännu - men att det blir klaustrofobiskt i stugan till sist kan man väl ändå konstatera. David möter urskräcken och den är allt annat än vacker. Det handlar om det vi bär inom oss och om hur vi reagerar när vi ställs inför det otänkbara.

Det jag kan tycka är att att Mörkrädd kanske lovar mer än den håller. Upplägget är lysande, genomförandet något mindre så. Min skepsis beror främst på att jag tycker att monstret (låt oss för enkelhetens skull kalla det så) kör samma trick hela tiden (kan man inte skrämmas på fler sätt?) och på att slutet känns tveksamt. Det kunde gärna få ha varit annorlunda eller åtminstone lite längre. Och så gör det ont i själen när katten... inte förstöra spänningen var det ja. Jag ska vara tyst. Bortsett från det - klart godkänd skräck. Ta inte med den till sommarstugan.