04 april, 2008

Hemma igen från Manderley

Last night I dreamt I went to Manderley again... Daphne du Mauriers Rebecca är utläst och jag kan sluta mig till klubben som tycker att det där är en av de bästa inledningarna man läst. I en enda mening sätts stämningen och förväntningarna skjuter i höjden. Cornwall here I come.

Men jäklar vilken tid det tog att läsa ut den! Jag har kämpat, vill jag lova. För stundtals tyckte jag faktiskt att den var lite seg. (Se där, nu svor jag i kyrkan; kommer säkert få horder av arga du Maurier-fans efter mig) Det tar en evinnerlig tid innan det händer något och när det väl händer något är det ett fruktansvärt tänjande på det. Stämningsfullt och suggestivt ja, men också långdraget. Jag blir otålig och vill vidare. För berättelsen är ju bra, riktigt bra. Jag älskar karaktärerna; de är verkligen skickligt skildrade. Och hela den mörka, ruvande spänningen som aldrig släpper greppet... Det råder ingen tvekan om att klassiker-statusen är välförtjänt.

MEN - och det är ett stort men - jag blir aldrig 100% hooked, försvinner aldrig in i boken sådär som jag längtat efter. Kanske hade jag för höga förväntningar, kanske var det bara en beskrivning av en växt för mycket (jag har aldrig någonsin tidigare läst någon bok där det pratats så mycket om blommor och träd...klängväxter högt och lågt!). Även om jag tyckte att den var jättebra så var den inte jättebra. Does that make any sense?? Vad säger ni Rebecca-fanatiker där ute? Och var inte blyga nu - jag vet att ni finns...

8 kommentarer:

Ylva sa...

Nu var det ett tag sedan jag läste Rebecca sist, men det är mycket möjligt att jag tyckte den var lite seg. Men hav förtröstan! du Maurier har skrivit många böcker som är betydligt bättre, med mer driv i! Bland annat har hon skrivit en hel bunt historiska romaner. Min favorit är dock Huset på stranden, som Camilla skriver om på sin blogg, den 27/3 - [http://lasdagboken.blogdns.com].

Calliope sa...

Aha, då kanske jag ska testa någon av de andra! Jag bara utgick från att Rebecca var bäst eftersom det är den som alla pratar om.

Mrs. B sa...

Jag undrar om det har att göra med när man läser Rebecca? Själv var jag i tonåren och alltså i rätt ålder för att identifiera mig med den namnlösa, tafatta huvudpersonen.
Fast den jag beundrade var Rebecca, även om hon inte ens är med i boken. Jag vet att många Maurier-fans inte gillar Sally Beaumans Rebecca's Tale, som är en slags prequel (sv?) till Rebecca, men jag tycker lika bra om den som om originalromanen, just för att vi får veta så mycket mer om den första Mrs de Winter.

Calliope sa...

Jag tror att du har rätt i det. Jag uppfattade huvudpersonen som just blek och ointressant för det mesta. Lite ryggraslös. Det hade varit lättare att identifiera sig med henne om man varit tio år yngre, det håller jag med om. Rebecca däremot känns mycket mer spännande. Om inte annat är det ju en bedrift att yckas vara den drivande motorn i en hel tjock roman trots att man är död redan från början :)

Jessica på Sapere Aude sa...

Men är det inte det som gör den så intressant, att huvudpersonen inte är där och att "huvudpersonen", genom vars tankar allt filtreras är namnlös, blek, ja, som ett spöke?

Jag läste ut den, för första gången, i tisdags, och jag gillade verkligen stämningen. Och boken som sådan (och jag är 30+).

Calliope sa...

Jo, det är intressant, men snarare som stilgrepp/konstruktion/idé än som genomförd berättelse, tycker jag. Tanken är god men resultatet gör mig mest frustrerad.
Stämningen är det jag ser som behållningen med boken - den är fantastisk. Hade bara önskat att det vore lite mer action också. Svår att tillfredsställa är mitt namn...

Jessica på Sapere Aude sa...

Med risk att verka som en fantatiker (eftersom jag de senaste dagarna inte pratat om annat verkar det som): för liknande stämning (om än i nord-am tappning) men med betydligt mer action: har du läst Bellefleur av Joyce Carol Oates? Kanske tycks de påminna om varandra enkom för att Manderley har en motsvarighet i Bellefleur castle, men också för de gothiska inslagen. Jag är helt såld, i alla fall.

Calliope sa...

Nej, Bellefleur har jag inte läst. Kanske vore värt att testa? Oates brukar ju vara en favvo :) Ska kolla upp det - tack för tipset!