18 februari, 2008

I händerna på en riktigt bra författare

Få saker är så underbara som att redan efter bara några sidor i en nyligen påbörjad bok inse att man är i händerna på en riktigt bra författare. Någon som kommer att ta hand om dig på bästa sätt. Någon som kommer undvika alla fåniga intriger i plotten och eliminerar alla slarvfel långt innan de ens är gjorda. Någon som förstår vad du behöver bättre än du själv gör. Som läsare kan du bara luta dig tillbaka och njuta.

Jag har precis börjat på min nyinköpta Hustvedt, The Sorrows of an American, och det är så det känns. Som om att det här kommer bli riktigt, riktigt bra. Det vilar ett lugn över sättet hon skriver, som att hon vet vad hon gör och är övertygad om att det kommer att fungera. Samtidigt är det precis lika intelligent, flödande och fascinerande som det brukar vara i hennes texter.

Siri hemma på Park Slope


Kanske kommer en del av innerligheten i The Sorrows of an American ur de självbiografiska delarna som hon lånat in i romanen. Huvudpersonens far, Lars Davidsen, är delvis baserad på Siris egen far Erik, som skrivit ett slags memoar som han gav till släkt och vänner. I den berättade han bland annat om sin uppväxt i Minnesota och sin tid som soldat i andra världskriget. Strax innan han dog frågade Siri om lov att få använda berättelsen och det är den som nu dyker upp som fragment i The Sorrows of an American, där den blandas med de rent fiktiva delarna av romanen. Man känner igen mycket från essän Yonder (ur samlingen A Plea for Eros) och det är otroligt spännande, inte bara för att man får veta mer om familjen Hustvedt, utan också för att det är en stundtals ganska dramatisk historia.

Om jag inte minns alldeles fel var det också i A Plea for Eros som jag först läste om den nyckelknippa som Siris far hade. I romanen dyker den upp igen, när barnen städar ur sin bortgångne fars arbetsrum. Nyckelknippan var märkt med samma prydliga etikett som allt annat, men med ett långt mer fantasieggande innehåll; etiketten säger bara Unknown keys. Siri har sagt att hon brukade föreställa sig att nycklarna gick till varsin historia, så hon tyckte om att titta på dem när hon skulle skriva. Mycket riktigt läser jag också något senare i Guardian att nycklarna nu finns i rummet där hon skriver. Där finns en bild på det också:


Absolut ett av de mest prydliga författarrum jag sett hittills. Imponerande. Så nu återstår bara att se om det verkligen är som det känns, att The Sorrows of an American är en av 2008 års bästa böcker. Jag håller tummarna.

7 kommentarer:

Ylva sa...

Nu längtar jag ännu mer efter den! Just den där känslan fick jag när jag läste What I loved - att hon vet precis vad hon sysslar med.
Avundsjuk är jag på att du redan fått den - vår grossist får inte in den förrän förste mars...

Helena sa...

Alltså, jag är så avundsjuk att jag nästan tänkte avstå från att kommentera, men det går ju inte.

camilla sa...

En till här som är avis! :)

Och vilken författarlya, jag är avis även på den. Vad inspirerande att ha böcker inramade av vitt, kort och annat som betyder något i blickfånget och dessutom ett fantastiskt ljus! Näst att ha skrivbordet direkt vid ett fönster, så representerar den här bilden mitt drömarbetsrum!

Magix sa...

Åh, vad glad jag blir att boken är bra, och vad avis jag blir över att jag ännu inte har möjlighet att läsa den =). Siris rum = drömrummet för mig, skulle jag sitta vid ett fönster skulle jag distraheras av utsikten plus att ljus rakt i ögonen = ingen hit!

Calliope sa...

Ja, jag förstår fortfarande inte varför vi fick den så tidigt, men jag är ju inte den som tänker ringa upp och klaga om man säger så :)

Det är verkligen ett otroligt vackert rum hon har! Just ljuset gör att det känns inspirerande - det skulle vara fantastiskt att få sitta och skriva på ett sådant ställe. Skadar säkert inte heller att veta att det är översta våningen i ens fina NY-hus och att Paul Auster finns på våningen under... Eller stryk det där sista - det skulle nog snarare göra åtminstone mig oförmögen att skriva ett endaste ord. Not worthy, typ...

Mikael sa...

Till min psykopatiskt stora glädje upptäckte jag häromdan att The Sorrows of an American har kommit även till Akademibokhandeln i Göteborg (Nordstan), där jag dessutom kunde inhandla den alldeles gratis (eller nåja, för ett presentkort jag fått). Hohoho! :-D

Mer frustrerande är att jag verkligen inte har tid att börja läsa den förrän om nån vecka... hur hanterar man sånt? Hur kan världen vara så fantastisk, och samtidigt så grym?

Calliope sa...

M: den är väl värd att vänta på i alla fall, så mycket kan jag säga. Känns det bättre då? (Eller blir det värre?)