16 juli, 2014

Förtjusande magiskt

Nu har jag ju inte sommarlov, men OM jag hade haft det, hade det här varit den perfekta boken att börja det med. The Ocean at the End of the Lane är typiskt Gaiman-magisk och precis lagom spännande för att läsas med ficklampan tänd under täcket. Ett förtrollat barndomsäventyr som både är roligt och sorgligt och samtidigt får en lite dovare ton av att det är en vuxen som minns tillbaka. Eller minns och minns ... det där med minnet kanske inte alltid är så pålitligt?


The Ocean at the End of the Lane är egentligen inte varken superoriginell eller så avancerad i sin plot, men är ändå mycket bra. Jag grämer mig lite över att det exemplar jag läste bara var lånat på biblioteket, för här fanns många meningar jag skulle ha velat stryka under och ha kvar, flera av dem handlade om hur det var att vara det där lilla udda barnet som helst bara satt i ett hörn och läste medan alla andra lekte runt ... Onödigt att säga att igenkänningsfaktorn var skyhög.
"I lived in books more than I lived anywere else. (...) I lay on the bed and lost myself in stories. I liked that. Books were safer than other people anyway."

11 juli, 2014

Kampen är (inte) över

Knausgårds kamp – utläst. Sisådär 4000 sidor senare sitter jag här och tittar på de sex bandens olikfärgade ryggar i bokhyllan, och försöker bestämma mig för om jag vill ha mer ändå, nu när jag till sist har vänt sista bladet i sista delen. På ett sätt ja, absolut. Min kamp-serien är något av det mest läsvärda, mest fascinerande jag har läst. På ett sätt nej, för jag tycker han gjorde ett så snyggt och bra avslut i sexan, hela "njuta av tanken att jag inte längre är författare", det kom på ett så lagom ställe i berättelsen. Kanske får jag helt enkelt börja om från början, läsa igen. Det faktum att jag glatt skulle kasta mig över böckerna igen, gärna nu på en gång, torde säga något om hur bra de är. Det kommer bli tomt att inte ha några nya att se fram emot.


Och hur var sexan då? Well, den gjorde mig inte besviken. Den där beryktade, flera hundra sidor långa Hitler-essän var mer intressant än jag trott (men för lång), och det fanns många andra, mer teoretiska resonemang som i ärlighetens namn gick mig ganska mycket förbi. Men de andra delarna är fantastiska, framför allt de sista typ 200 sidorna som handlar om hur de första romandelarna kommer ut och reaktionerna börjar bli allt svårare att hantera samtidigt som han kämpar för att skriva klart och dessutom ta hand om privatlivet och familjen när Linda blir sjuk. Här finns scener som sliter så hårt i hjärtat att man kippar efter andan. Har man det minsta intresse för vad en psykisk sjukdom kan vara och vad den kan göra med både den drabbade och de anhöriga, har man mycket att hämta här. Och vill man bara ha en otrolig roman, så finns det också.


Så, unnar jag Karl Ove att vara icke-författare nu? Nä. Det vore ju nästan straffbart att inte skriva när man är så bra på det. Och lyckligtvis kommer det ju en ny bok i höst, Själens Amerika, om än med essäer och artiklar. Jag ser fram emot den samtidigt som jag hoppfullt fortsätter hålla tummarna för att det så småningom ska dyka upp en ny roman.

08 juli, 2014

Den stora romanen om Texas

"Den stora romanen om Texas" har den kallats, Philipp Meyers bok Sonen. Efter vår Texasvistelse förra året var jag mycket nyfiken på att läsa, och nu tog jag mig äntligen an de nära 600 sidorna om familjen McCullough.


I romanen följer vi omväxlande tre av familjemedlemmarna; Eli McCullough som föds 1836 och som ung blir kidnappad av comancheindianer som han sedan växer upp med, hans son Peter som i början av 1900-talet kämpar för att bygga upp familjens ranch i en tid av hårda strider, samt den senare, nutida släktingen Jeanne Anne, som ser tillbaka på ett långt liv präglat av kampen att hålla kvar familjens hopsamlade rikedomar. Romanen pendlar mellan deras tre berättelser, som var och en får spegla sin egen del av den amerikanska drömmen/mardrömmen.


Jag har hört mycket gott om Sonen, och här finns otvivelaktigt en hel del som är bra. Meyer är duktig på att skapa starka karaktärer och skildra miljöer så man ser dem tydligt för sig. Det är roligt att läsa om ställen som vi var på; romanen utspelar sig till stor del i de delar av staten där vi bodde och åkte runt. Jag tycker också mycket om själva idén till romanen och här finns många scener som har ett verkligt driv. Men som helhet blir jag ändå ganska besviken. Boken är TJOCK och hade utan tvekan tjänat på att skäras ner en hel del. Nu känns den ojämn; vissa avsnitt är jättespännande, andra rent ut sagt urtrista. Jag hade t ex inte haft något emot om den bara hade fokuserat sig på Elis berättelse, både hans liv hos comancherna och efteråt, för det är i mitt tycke den bästa, mest intressanta delen av boken.


Men jag kommer inte riktigt överens med själva tonen i romanen. Meyer verkar ha gått in för att göra en stenhård, jättetuff bok om hur hårt livet därborta var (och är), och frossar i våldsamma detaljer. Jag överdriver inte när jag säger att det på flera sidor bokstavligen talat skvätter både hjärnsubstans, blod och avföring. Det kan det nu mycket väl få göra i en bra bok – men det måste ha ett syfte. Här vet jag inte riktigt vad det är. Poserande? Det är självklart att det var hårt därborta dåförtiden, men här blir det mest ett gottande i våld och brutalitet som känns väldigt macho på ett rätt tröttsamt sätt. Så njä. Inte min kopp te alls, detta. Synd, för både Texas och USA i stort har en enormt spännande historia som jag gärna läser om. Jag får hitta någon som berättar om det på ett sätt som passar mig bättre.  

03 juli, 2014

Oemotståndlig film för boknördar!

Åh, åh, ÅH! Jag har hittat en liten animerad film som ni MÅSTE se!!! Jag kan lova att den kommer smälta bokälskande hjärtan på löpande band. 


The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore handlar om vad som händer när fridsamme Mr Morris en dag råkar ut för en fruktansvärd orkan, där både hans hus och hela hans bibliotek blåser iväg. Det blåser så mycket att till och med själva bokstäverna blåser bort från boken han håller med (förstå paniken!). Men när allt ser som mörkast ut, tittar Mr Morris upp i himlen och ser ... ja, vadå? Det ser ut som ett knippe flygande böcker ...?




Jag älskar den här lilla filmen – den är genial i all sin enkelhet. Det är jättesorgligt när alla böckerna har blåst bort (ja, det är även sorgligt att alla hus är trasiga, men böckerna ...!), jättesött med alla små böcker som springer omkring på smala ben, fantastiskt i det där biblioteket, roligt att han på morgonen klär på böckerna deras små skyddsomslag som varit upphängda som kläder i garderoben över natten, spännande när han lagar boken på anatomiska teatern ... ja, det är helt enkelt underbart, alltsammans!
Se filmen nu på en gång, här!


The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är gjord av William Joyce och Brandon Oldenburg vid Moonbot Studios, Louisiana.

21 juni, 2014

Det spökar i Vermont


Jomenvisst. Jennifer McMahons The Winter People var ju precis så bra som alla hade sagt att den skulle vara. Djupt nedsjunken i soffan sträckläste jag om den lilla byn West Hall i Vermont där så många besynnerliga saker hänt: försvinnanden, oförklarliga dödsfall, hemsökelser, you name it. Alla vet att man ska hålla sig borta från skogarna, och framför allt från klippformationen Devil's Hand, de stora klippblocken som liknar fingrar som spretande sticker upp ur marken. 19-åriga Ruthie vet det också, hon har hört alla berättelser, men så plötsligt en dag är hennes mamma bara borta. På köksbordet står mammans kallnande te och en bit paj kvar, precis som om hon bara rest sig upp för att gå in i ett annat rum och strax komma tillbaka – men hon finns ingenstans i huset och inte på gården. Ruthie är lämnad ensam kvar med lillasystern Fawn. Och när de letar efter mamman, hittar de inte bara gömda föremål som får dem att tvivla på att de någonsin riktigt känt sin mor, utan även en hundra år gammal dagbok som berättar om en av de där händelserna som byn är känd för. Och den hände på just deras gård ...

The Winter People är lättläst, spännande och stämningsfull. Den nutida berättelsen om Ruthies sökande efter sin mor varvas med händelserna ur den gamla dagboken. Man blir aldrig dörädd för den (även om jag personligen är väldigt glad över att det inte finns några garderober i vårt sovrum ... läs boken, och du kommer förstå varför), utan den är ganska lagom läskig, och har en bra balans mellan klassisk spökhistoria och originalitet. Till skillnad från McMahons tidigare, Don't Breathe a Word, som jag läste för ett tag sedan, tycker jag att här håller historien hela vägen. Det är helgjutet, och riktigt, riktigt bra avkopplingsläsning.

01 juni, 2014

Ilska, osäkerhet och böcker, böcker, böcker

Om vi börjar med det viktigaste och bästa, ett Marguerite Duras-citat som man hittar i slutet av boken:
Ni går rakt in i ensamheten. Inte jag, jag har böckerna.
Det tyckte jag mycket om. 
Det finns fler citat ur olika böcker som jag gärna hade strukit under och skrivit upp – damn you, Dito-app som inte låter mig göra det! – Linda Skugge läser visst fem (!) timmar om dagen och strör både citat och tankar om det lästa kring sig i nya boken 40 Constant Reader. 
 

Jag hade gärna sett ÄNNU mer om just det, det hetsiga läsandet där en bok genast leder vidare till en annan, och nog får bokens titel och marknadsföring mig att tro att det är bara det som väntar – men 40 Constant Reader innehåller en väldig massa annat också. Den är en ofta arg, stundtals förtvivlad, monolog om hur det är att inte alls vara sådär älskvärd som man tycker att alla andra är, utan att istället vara förlamande blyg, att aldrig säga rätt saker (förmodligen inte säga något alls), att vara på ett sätt som andra uppfattar som jobbigt perfekt, att hetsjobba för att få in pengar och att ständigt konfronteras med att ALLA har en åsikt om en, ofta negativ. Jag blir lite ledsen när jag läser det; här finns så extremt mycket ilska, bitterhet och osäkerhet. Jag önskar när jag läser det mest att hon kunde må lite bättre, för det verkar så jobbigt att gå omkring och bära på allt det där. Och hur sorgligt att någon som jag alltid uppfattat som framgångsrik och kompetent, inte alls känner sig så utan istället ständigt tvivlar på sina förmågor. Du kan ju uppenbart både skriva och en massa andra saker, Linda, tvivla inte på det.

40 Constant Reader känns med andra ord väldigt personlig, på ont och gott. Det är skrivande som terapi, vilda kast mellan ämnen, ursinne som måste ut. Däremot vet jag inte om den ger just mig så mycket. Jag har ingen relation till Linda sedan tidigare, och sällar mig varken till gillar eller ogilla-lägret. Jag håller med om somt, annat inte. Kanske hade jag fått ut mer av boken om jag varit ett Linda-fan sedan tidigare? Möjligt. Och som sagt, jag hade gärna sett att det handlat ännu mer om böcker. Att några rants om dumma kunder och dumma människor i allmänhet fått lämna utrymme till läsnörderi. Lite "strunt i alla puckon – låt oss prata om det viktiga istället=böckerna!" Det brukar vara mer hälsosamt så.    

Andra som också har läst: Enligt O, Sydsvenskan, Bokhora, Expressen, Fiktiviteter, Bokbabbel.    

26 maj, 2014

Som den där tryckta känslan innan sommaråskvädret bryter ut

En blurb behöver inte betyda något. Men ett helt imprint, under en känd författares namn? Ja, det räckte i alla fall som rekommendation för mig. Ivy Pochodas Visitation Street är en av titlarna som Dennis Lehane valt ut till HarperCollins satsning i hans namn. Konceptet är alltså nya, okända författare handplockade av redan känd författare. Utmärkt idé, åtminstone i det här fallet!

Visitation Street har också en viss Lehane-/noir-ton, märker man snart. Vi befinner oss i det halvsunkiga området Red Hook, Brooklyn, där de två tonårstjejerna Val och June en varm sommarkväll bestämmer sig för att döda tristessen genom att ge sig ut på en uppblåsbar liten flotte. Rakt ut från piren paddlar de, rakt ut på öppet vatten. Tidigt morgonen därpå hittas Val, blåslagen och medvetslös på stranden. Men June är spårlöst försvunnen. 


Jag gillar den starka miljöskildringen; här luktar, smakar och känner man varenda nyans av gatorna i området där karaktärerna rör sig. Stämningen är olycksbådande och dov, som luften precis innan det stora sommaråskvädret bryter ut. Här finns också ett helt persongalleri att förälska sig i, med kraftigt luggslitna människor man inte kan låta bli att tycka om, trots – eller på grund av – deras många brister. 

Jag läser Visitation Street girigt, framför allt i början. I bokens andra hälft tycker jag att den tappar en del i tempo; det hade kanske behövts något mer där för att hålla uppe intresset. Detta sagt medvetet om att Visitation Street är långt ifrån en klassisk thriller med allt vad det innebär av polisutredningar och actionscener. Visitation Street är istället berättelsen om de som brottet berör, vare sig de vill eller inte. Här finns också ett starkt socialt samvete, som varken väjer eller förenklar. 

Så – kanske inte helt perfekt, men verkligen inte illa! Jag ser fram emot både fler Lehane-valda böcker och fler romaner av Ivy Pochoda. 

21 maj, 2014

Skräck med Plupp och Mumin

Genom en konversation på Twitter häromdagen påmindes jag om Plupp, ni vet, den där lilla figuren med blått hår. Twittersamtalet handlade om fina saker med Plupp, men jag associerade åt helt andra hållet – jag var nämligen jätterädd för Plupp när jag var liten. Exakt vari skräcken bestod vet jag inte; jag tror mest att det handlade om att jag tyckte att stackarn såg obehaglig ut där hen smög omkring på fjället med sitt stora blåa hår. Jag förstod aldrig varför hen hade de där konstiga hårslingorna ner över ansiktet, och tyckte att de oroväckande röda kinderna och näsan mest av allt såg ut att tyda på något kroppsligt fel. Miljön kändes också ödslig, fjället var tomt och kallt och vidsträckt, inte alls vänligt.


Sedan var det ju också det där med att det hela tiden var lite osäkert med vad Plupp egentligen var. Inget troll, utan en "osynling", sade ju författaren. Alltså osynlig för människor. Det tyckte jag var sjukt läskigt – tänk om Plupp var där intill mig någonstans utan att jag visste om det ...? Hu. Att läsa om spöken, vampyrer eller annat oknytt däremot, bekom mig inte det minsta.

En vän till mig hade (och har än, faktiskt!) en liknande rädsla inte för Plupp, men däremot för Mumintrollen. De fridsamma trollen var i hennes värld inte alls lugna, trevliga varelser utan konstiga, oformliga väsen som det inte gick att begripa sig på. Än i denna dag vägrar hon Mumin; hon får rysningar om hennes egna barn får Muminprylar i present.

Så här i vuxen ålder kan jag tycka att det är både ganska underhållande och lite fascinerande med vad vi var rädda för som barn. Det pratas så mycket om vad vuxna tror att barn kan reagera negativt på i böcker – jag tror ofta att det är helt andra saker än vi kan förutspå som skrämmer. Det är inte alls säkert att det är det som är "tänkt" att vara läskigt som gör dem räddast.

Vilka böcker/figurer skrämde er när ni var små?


14 maj, 2014

På scen: Donna Tartt

En signerad The Secret History sätter jag in i min bokhylla idag – vilken skatt! Jag är kort sagt sjukt glad att jag stannade kvar och stod i den milslånga kön efter gårdagens Internationell författarscen i Malmö. Bokomaten och jag hamnade sist i kön och det tog oss närmare en timme att komma fram, men det var ändå värt det. Helt klart.

Själva framträdandet, då? Jo, mycket sevärt! Linn Ullman som intervjuade hade tyvärr lite väl långa frågor som ofta inte var frågor utan mer bara påståenden om hennes egen tolkning av The Goldfinch – jag hade gärna hört Donna själv berätta mer på egen hand. Som det var nu blev hon avbruten av Ullmann, och det var synd. Men vi fick ändå höra mycket, till exempel om hur Tartt skriver allt för hand (!), om hur hon först skrev avsnittet om Theo och explosionen för att sedan bokstavligen talat klippa sönder pappret och arrangera om meningarna och sedan klistra ihop det i en ordning hon var nöjd med. Jag tyckte också det var roligt att höra om hur hon menade att hennes fiktion utspelas i en slags hyperrealistisk verklighet, en miljö där allt ser ut nästan som vanligt men förstärkt, som ett foto i extremt skarpa färger. Hur hon liksom så många andra inspireras av film. Allt sådant - superkul att höra! Samtalet skilde sig också en hel del från när jag såg henne i Austin, så det gjorde absolut inget att gå två gånger, tvärtom. Får icke nog. Jag klappar på min Secret History och tänker på en sak hon sa som jag tyckte var så fin: "Books are dreams that we dream together."

Läs mer om framträdandet hos Bokomaten, Sydsvenskan (tittar man nooooga ser man mig och halva #boblmaf syd på bild nr 2!), Skånska dagbladet.

13 maj, 2014

Ikväll: Donna Tartt!


Ikväll!!! Donna Tartt på Internationell författarscen i Malmö! Jag hoppas verkligen att vi får plats, trots att det inte går att förboka (jättedumt) och att vi inte kan komma från jobbet för att köa tidigt. Men stora delar av #boblmaf syd kommer ju att vara där, så det blir åtminstone fint sällskap för kvällen.
Ytlig som jag är, spekulerar jag naturligtvis också i vad Donna kan tänkas ha på sig för kläder? När jag såg henne i Austin var hon otroligt snygg i kavaj med vikt näsduk käckt i bröstfickan.
Och så är det Lin Ullmann som intervjuar - hoppas det betyder mer prat och mindre uppläsning än i Austin.
Så. Nu ska jag ägna resten åt eftermiddagen åt att vara lite orimligt förväntansfull. Hej så länge.

SVT har gjort en kortintervju med Donna - se den här!

11 maj, 2014

Min kamps alla ansiken

Jag upphör aldrig att förvånas och förundras över hur väldigt annorlunda böcker kan se ut i olika lands utgåvor. Nu senast Karl Ove Knausgårds Min kamp-böcker, som ser ut så här om du vill läsa dem på engelska:


Här har vi en variant som mest av allt ser ut som deckare. Hade jag plockat upp de här i bokhandeln utan att veta något om dem, hade jag blivit väldigt förvånad när de visade sig vara romaner. Jag hade förväntat mig mörker och ond bråd död, framför allt av omslaget med det ödsliga, slitna huset på. 


På omslaget med pojken till del 3 har man hamnat lite mer rätt, kanske. Det handlar ju åtminstone om en ung pojke, en uppväxt. Men jag vet inte riktigt om den fångar känslan i boken? Framför allt känns det ju också som att alla de här omslagen är ganska separata; man får inte känslan av att det är en serie som hänger ihop. 


Och så mest konstig (och minst tilltalande) av alla; en amerikansk utgåva som jag tycker är rent ut sagt gräslig, både för att den är osnygg och för att den passar så hemskt dåligt till innehållet. Inte ser den ut som en roman heller:


Vill du istället läsa på tyska, så får du ytterligare ett helt annat intryck av böckerna. Då ser de ut så här (och heter av förklarliga skäl absolut ingenting kamp-artat):


De tyska är sådär, tycker jag. Inte heller de säger något rätt om innehållet, men de ger ändå en känsla som hamnar lite närmare vad det faktiskt handlar om. De är ljusår bättre än den här, spanska, som bara är hemsk:

Hu! Frågan är dock om den är värre än den italienska ... Den ser ut så här:
Alltså, här vet jag inte ens var jag ska börja. Det är så mycket som gått så väldigt fel här ... Kanske är det bäst att bara förbigå det med tystnad. Generad sådan. Hade jag varit författare, är det här med omslag, i det egna landet men framför allt i eventuella länder där ens bok översätts, varit något som givit mig total ångest. Jag hade nog krävt vetorätt, om det varit möjligt (vilket det knappast är). Men som sagt, hu! Hu! Hu, så fel det kan bli.

29 april, 2014

Vem äger dina e-böcker?

Jag läser mycket e-böcker och är förtjust i formatet eftersom det gör att jag kan ha med mig en hemskt massa böcker överallt utan att det tar upp någon plats. Men – är mina e-böcker verkligen mina? Nej, tydligen inte om man hårdrar det. Det handlar snarare om att man hyr eller lånar filerna, och har man otur kan hela ens bibliotek gå upp i rök om den leverantör som tillhandahåller dem får för sig att av någon anledning ta bort dem. En mardröm för varje bibliofil – men inte helt ovanligt. Här till exempel, kan man läsa om en kvinna plötsligt inte längre hade tillgång till sina Kindleböcker. The Horror!!!

Jag nojar jättemycket över det här, eftersom flera av de böcker jag köpt som e-böcker ligger mig mycket varmt om hjärtat (hade jag vetat att jag skulle komma att tycka så mycket om dem så hade jag nog faktiskt köpt dem som vanliga böcker redan från början ...). För vad händer till exempel om någon av de bokhandlar i vars appar man nu läser böcker går i konkurs och försvinner om några år ...? Vart tar mina böcker vägen då? Kommer man mötas av en tom app, alla texter borta? De exempel jag har läst där e-böcker av olika anledningar har blivit otillgängliga för läsaren som köpt dem, har än så länge mest handlat om Amazon, men samma sak borde ju kunna hända här. Be afraid, be very afraid, eller? Är det bara jag som oroar mig eller har ni också tänkt på det här?